»Är det derföre att ni är ledsen öfver att behöfva lemna det?»
Häftigheten af min rörelse, stegrad af sorg och kärlek, började nu bli mig öfvermäktig; den lät icke längre tysta sig, utan fordrade såsom sin rättighet, att dess makt skulle erkännas, att allt motstånd skulle vika, att den skulle få lefva, höja sig och komma till välde — ja, och att få full frihet att yttra sig.
»Jag sörjer öfver att lemna Thornfield: jag älskar det, ty jag har der lefvat ett lyckligt och njutningsrikt lif — åtminstone i vissa ögonblick. Jag har hvarken blifvit förtrampad eller tvungen att förstena mitt eget hjerta. Jag har inte blifvit begrafven bland råa, hvardagliga själar eller utestängd från all beröring med hvad som inom hjertats och förståndets verld är ljust, kraftfullt och ädelt. Jag har, ansigte mot ansigte, fått tala med en person som jag högaktar, och hvars starka, originela, högstämda ande utgjort min glädje och förtjusning. Jag har lärt känna er, mr Rochester, och ångest och förskräckelse gripa mig vid föreställningen, att jag nödvändigt måste skiljas från er. Jag inser allt för väl att skilsmessan är oundviklig; men det är med samma känsla som om jag hade för ögonen min oundvikliga död.»
»Hvari ligger då just nödvändigheten?» frågade han plötsligt.
»Hvaruti? ni sjelf har ju ställt den i min väg.»
»I hvilken skepnad?»
»I skepnad af miss Ingram, ett förnämt och vackert fruntimmer — er brud.»
»Min brud? hvad för en brud? jag har ingen brud.»
»Men ni skall snart få en.»
»Ja, det skall jag — jag skall det!» Han bet hårdt i hop tänderna.
»Då måste jag härifrån: — ni har sjelf sagt det.»
»Nej; ni måste stanna! jag svär det — och skall hålla min ed.»
»Jag säger er, att jag måste härifrån!» återtog jag med lidelsefull häftighet. »Tror ni att jag kan stanna qvar här, nu då jag ingenting mer är för er? Tror ni att jag är en automat, en maskin utan all känsla? att jag kan uthärda, att man rycker den enda brödbiten ur min mun och
