medförde en lång resa, en fullkomlig skilsmessa från Gateshead, ett inträde i ett helt och hållet nytt lif.
»Jag tror, att jag skall tycka om att få komma i skola,» var mitt slutliga svar.
»Nåväl, hvem vet hvad som kan inträffa?» sade mr Lloyd, då han steg upp. »Barnet bör ha en förändring af luft och bostad,» tillade han för sig sjelf; »hennes nerver äro inte i bästa skick.»
Bessie kom nu tillbaka, och i samma ögonblick hörde vi vagnen rulla fram i alléen.
»Är det din matmor?» frågade mr Lloyd Bessie. »Jag skulle önska att få tala med henne innan jag går.»
Bessie bad honom stiga in i salen och visade honom vägen dit. I det samtal, som följde mellan honom och mrs Reed, förmodar jag, efter hvad som sedan hände, att apotekaren rådde henne att skicka mig i skola. Och utan tvifvel antogs hans råd villigt nog, ty en afton, då Abbot och Bessie sutto i barnkammaren och sydde och samtalade om detta ämne, hörde jag den förra säga, då jag gått till sängs och de trodde mig sofva:
»Frun skulle säkert vara mycket glad att bli af med ett så odrägligt och illasinnadt barn, som alltid ser ut som om hon spionerade på alla och i hemlighet gjorde upp intriger.»
Vid samma tillfälle erfor jag för första gången, af miss Abbots samtal med Bessie, att min far hade varit en fattig prestman. Min mor hade gift sig med honom mot sina anhörigas vilja, hvilka ansågo detta parti alldeles för simpelt för henne. Min morfar hade blifvit så uppretad af hennes olydnad, att han gjorde henne arflös. Sedan min far och mor hade varit gifta ett år, fick den förre en nerffeber vid ett af sina besök hos de fattiga i en stor fabriksstad, der hans pastorat var beläget och der denna sjukdom då var gängse; min mor blef smittad af honom, och båda dogo inom en månad.
Då Bessie hörde denna berättelse, suckade hon och sade:
»Stackars miss Jane! Hon är ändå att beklaga.»
»Ja,» svarade Abbot, »om hon vore ett litet snällt och vackert barn, kunde man känna medlidande med hennes
