»I detta afseende har ni redan gjort ert val, och dervid måste det förblifva.»
»Jane, bjud till att lugna er för några ögonblick; jag skall också göra detsamma.»
En vindstöt kom i detta ögonblick ilande genom lagerträdsallén, skakade kastanieträdets grenar och skyndade bort — långt bort, för att slutligen dö i ett aflägset fjärran. Näktergalens sång var sedan det enda ljud, som afbröt nattens stillhet. Lyssnande dertill brast jag åter i tårar. Rochester satt tyst och såg på mig med mildhet och allvar. En god stund förflöt innan han talade. Slutligen sade han:
»Kom och sätt er bredvid mig, Jane; vi skola förklara oss och bjuda till att rätt förstå hvarandra.»
»Jag sätter mig aldrig mera bredvid er; jag är nu lösryckt ifrån er och kan inte mera återvända.»
»Men, Jane, jag kallar er till mig som min brud: det är med ingen annan än er jag vill gifta mig.»
Jag teg; jag trodde han endast gjorde gäck af mig.
»Kom, Jane — kom hit.»
»Er brud står emellan oss.»
Han reste sig upp och stod med ett steg vid min sida.
»Min brud är här», sade han och drog mig åter till sig, »emedan min jemlike är här och min maka. Jane, vill ni ha mig till er man?»
Ännu svarade jag icke och ännu försökte jag lösrycka mig ur hans famn; ty ännu satte jag icke tro till hans ord.
»Tviflar ni på mig, Jane?»
»Ja, helt och hållet.»
»Ni har då intet förtroende till mig?»
»Nej, inte det ringaste.»
»Anser ni mig då för en lögnare?» frågade han häftigt. »Lilla tviflerska, ni skall blifva öfvertygad. Hvad har jag väl för kärlek till miss Ingram? Ingen, det vet ni. Hvad har hon väl för kärlek till mig? Ingen; derom har jag till fullo förvissat mig. Jag lät utsprida ett rykte, i afsigt att det skulle nå hennes öron, att min förmögenhet inte vore en tredjedel så stor, som den ansågs vara, och då jag sedermera besökte henne, för att se hvad verkan detta gjort, bemöttes jag med köld både af mor och dotter. Jag vill inte — jag kan inte — gifta mig med miss Ingram.
