blekblå, stark blixt hade ljungat fram ur ett moln, på hvilket jag just hade ögonen fästa; derpå följde ett åskslag, ett häftigt brak, och omedelbart derpå en länge uthållande skräll, och jag tänkte endast på att gömma mina bländade ögon mot mr Rochesters skuldra. Regnet föll i strömmar. Han drog mig med sig genom allén, genom gångarna och in i bygningen; men vi voro alldeles genomblötta förrän vi hunnit fram till trappan. Han tog af mig min schal i korridoren och skakade vattnet ur mitt utslagna hår, just i detsamma som mrs Fairfax kom ut ur sitt rum. Hvarken jag eller mr Rochester märkte henne i början. Lampan var tänd. Vägguret visade på slaget tolf.
»Tag fort af dig dina våta kläder», sade han, »och förr än du går, så god natt — god natt, min älskade.»
Han kysste mig flera gånger. Då han gått, och jag såg upp, stod den goda enkan der, blek, allvarsam och slagen af häpnad. Jag endast log åt henne och sprang uppför trapporna. Förklaringen kommer tids nog en annan gång, tänkte jag. Jag hade emellertid knappast kommit upp på mitt rum, förr än jag började oroas af den föreställning, att hon, om ock blott ett ögonblick, skulle misstyda hvad hon sett. Men glädjen utplånade snart hvarje annan känsla, och fastän vinden blåste våldsamt, ehuru åskan skrälde högt och nära, fastän bländande blixtar oupphörligt ljungade och regnet nedföll i störtsjöar, under en storm, som varade i tvenne timmar, kände jag dock ingen ångest, ingen farhåga. Mr Rochester kom två gånger under loppet af natten till min dörr, för att fråga hur jag mådde och om jag var lugn, och detta tröstade mig och gaf mig styrka att möta hvarje fara.
Innan jag stigit upp följande morgon, kom Adèle inspringande och berättade för mig, att det stora kastanieträdet längst ned i fruktträdgården blifvit träffadt af blixten och till hälften söndersplittradt.
FJERDE KAPITLET.
Då jag steg upp och klädde på mig, genomgick jag
i tankarna hvad som händt och undrade om icke
