när jag sitter så här allena, och då inbillar jag mig saker, som aldrig någonsin ha händt. Det har förekommit mig mer än en gång, då jag suttit så här och halfslumrat, som om min salig man, som dog för femton år sedan, kommit in och satt sig ned bredvid mig; ja, jag har till och med tyckt, att han ropat mig vid mitt förnamn, Alice, alldeles som han i lifstiden brukade. Säg mig derföre om det verkligen är sant, att mr Rochester har friat till er? Skratta inte åt mig; men jag tyckte bestämdt att han kom hit in för fem minuter sedan och sade, att ni om en månad skulle bli hans hustru.»
»Han har sagt detsamma åt mig», svarade jag.
»Verkligen? Tror ni honom? Har ni samtyckt?»
»Ja.»
Hon såg på mig, alldeles förvirrad.
»Det kunde jag aldrig ha föreställt mig. Han är en stolt man: alla Rochestrar ha så varit. Hans far åtminstone var dessutom rätt kär i penningen, och äfven han har alltid ansetts för ganska sparsam. Ämnar han gifta sig med er?»
»Han säger så.»
Hon mätte mig med ögonen från hufvud till fot: jag såg tydligt på henne, att hon icke hos mig kunde upptäcka något behag, nog mäktigt för att på ett rimligt sätt förklara gåtan.
»Det öfvergår mitt förstånd», fortfor hon; »men utan tvifvel är det sant, då ni säger det. Hvad slut saken skall få, vet jag likväl inte. Likhet i rang och förmögenhet är merändels nödvändig i sådana fall; och dessutom är det tjugo års skillnad i ålder er mellan. Han kunde så godt som vara er far.»
»Nej, förlåt mig, mrs Fairfax!» utropade jag, stucken; »han ser alls inte ut som om han kunde vara min far. Ingen, som ser oss tillsamman, kan för ett ögonblick falla på en sådan tanke. Mr Rochester ser lika ung ut och är lika ungdomlig, som andra unga män vid tjugufem års ålder.»
»Och är det verkligen af kärlek han ämnar gifta sig med er?»
Hennes köld och tvifvelsmål sårade mig till den grad, att tårarna kommo mig i ögonen.
