Elisa och Georgine talade till mig så sällan som möjligt, tydligen på moderns befallning. John räckte ut tungan hvar gång han fick se mig och försökte en gång att slå mig; men då jag, eggad af samma känsla af häftig vrede, som en gång förut förorsakat mitt förderf, i ögonblicket satte mig till motvärn, tyckte han det vara bäst att lemna mig i fred och sprang ifrån mig under svordomar, skrikande att jag hade krossat hans näsa. Jag hade också verkligen måttat åt denna framstående del af hans ansigte ett slag så hårdt som mina små knogar förmådde; och när jag såg att hvarken detta eller min blick förskräckte honom, kände jag stor böjelse att fullfölja mitt anfall, men i samma ögonblick var han redan hos sin mamma. Jag hörde honom med gråten i halsen börja sin berättelse om hnru »den otäcka Jane Eyre» hade flugit på honom likt en galen katt; men modren afbröt honom helt sträft:
»Tala inte med mig om henne, John. Har jag inte förbjudit dig att sällskapa med henne? Hon förtjenar inte att man bryr sig om henne, och jag tycker hvarken om att du eller dina systrar äro tillsammans med henne.»
Då jag hörde detta, lutade jag mig mot skranket uppe vid trappan och utropade hastigt och utan besinning:
»De äro inte passande sällskap för mig att vara tillsammans med.»
Mrs Reed var temligen korpulent af sig; men då hon fick höra detta mitt sällsamma och djerfva utrop, sprang hon skyndsamt uppför trappan och drog mig med häftighet in i barnkammaren; hon tryckte mig ned mot kanten af min bädd och förbjöd mig med en af vrede darrande röst att uppstiga derifrån eller yttra ett enda ord under den återstående delen af dagen.
»Hvad skulle väl onkel Reed säga, om han ännu vore i lifvet?» frågade jag nästan ofrivilligt, ty det tycktes mig som om min tunga yttrade dessa ord, utan att min vilja samtyckte dertill; det var någonting som bjöd mig tala, hvaröfver jag icke hade någon makt.
»Hvad för slag!» sade mrs Reed nästan andlöst.
Ur hennes vanligtvis kalla och lugna ögon sköt en blixt af fruktan, hon tog sin hand från min arm och stirrade på mig som om hon verkligen var tvehogse huruvida jag var ett barn eller en ond ande. Nu hade jag öfvertaget.
