Med mig att dela lifvets lott,
Med mig att dö en dag;
Som sjelf jag älskar — nu jag nått
Mitt mål! — så älskas jag.»
Han steg upp och kom emot mig. Hans kinder blossade, hans öga blixtrade, och hvarje drag uttryckte ömhet och passion. Jag blef i första ögonblicket litet illa till mods, men sansade mig snart. Ömma uppträden och passionerade förklaringar voro något som jag ville undvika, och nu hotades jag af begge delarna. På något sätt måste jag försöka att försvara mig. Jag spetsade derföre min tunga och frågade honom, då han kommit fram till mig, i en temligen snäf ton:
»Hvem ämnar ni nu gifta er med?»
»Det är besynnerligt, att en sådan fråga kan framställas af min egen älskade Jane.»
»Kors! jag tycker att det är en ganska naturlig och nödvändig fråga: ni talade ju om att er tillkommande hustru skulle dö tillsammans med er. Hvad menade ni med en sådan hednisk tanke? Jag har ingen lust att dö med er — det kan ni lita på.»
»O, min innerligaste önskan, min varmaste bön är att du måtte få lefva med mig; döden är inte ämnad för sådana som dig.»
»Jo, det är den visst: jag måtte väl ha lika god rätt som någon annan att dö, när min tid kommer! Men inte ämnar jag i förtid bestiga bålet, som en indisk enka.»
»Förlåter du mig min sjelfviska tanke, Jane, och vill du gifva mig en kyss till bekräftelse derpå?»
»Nej, jag tackar, det anhåller jag om att slippa.»
Härpå fick jag höra mig kallad »ett litet hårdhjertadt stycke», hvarjemte han förklarade, att hvarje annan qvinna skulle försmält af förtjusning, om hon fått höra sådana till hennes ära diktade verser.
Jag tillstod att jag af naturen vore hård — hård som sten, och att han ofta skulle få tillfälle att öfvertyga sig derom. Jag hade dessutom, sade jag, fullt och fast föresatt mig att visa honom åtskilliga andra af mina karakterslyten under loppet af de nästa fyra veckorna; ty jag ville att han fullständigt skulle lära känna värdet af hvad han
