sig, då det led mot natten, började stormen i dess ställe att allt mera tilltaga i våldsamhet och styrka: träden böjde sig oafbrutet åt ett och samma håll och kastade knappast en gång i timmen tillbaka sina grenar, så envist och med sådan oemotståndlig makt böjde orkanen deras lummiga kronor mot norr. Molnen jagade oafbrutet och i täta massor öfver fästet, från pol till pol, och ingen enda blå fläck syntes på himmelen hela denna julidag.
Det var icke utan en viss känsla af vild njutning, som jag sprang framför vinden, öfverlemnande mitt hjertas oro åt den väldiga luftström, som dånade genom rymden. Då jag kom ned utför lagerträdsallén, såg jag midt framför mig det af åskan träffade kastanieträdet. Der stod det, svart och splittradt: bålen, som blifvit klufven midt itu, liknade ett gräsligt uppspärradt gap; dock voro ej de båda hälfterna fullkomligt skilda från hvarandra; den starka, nedersta delen af stammen och de sega rötterna höllo dem ännu tillsammans; men lifskraften var borta, safven hade upphört att flyta, de stora grenarna på ömse sidor voro förtorkade, och nästa vinters stormar skulle otvifvelaktigt fälla en eller båda till marken. Till dess kunde de dock sägas bilda ett träd — visserligen en ruin, men som dock ej ännu fallit i spillror.
»Ni ha gjort rätt uti att hålla er så der fast vid hvarandra», sade jag, som om de jättelika spillrorna varit lefvande väsen och kunnat höra mig. »Så förstörda, förkolade och svedda ni se ut, ha ni dock säkert ännu någon lifskraft qvar, eftersom ni ännu hänga fast vid de gamla, trofasta rötterna. Ni skola visserligen aldrig grönska mer; inga foglar skola bygga sina bon eller qvittra sina ömma sånger under edra grenar; kärlekens och nöjets tid är förbi för er; men ni stå inte ensamma; den ena af er har i den andra en deltagande vän.» Då jag såg upp, varseblef jag månen genom öppningen på den klufna stammen; dess skifva var blodröd och till hälften öfverdragen af moln; den tycktes kasta en hemsk och dyster blick på mig och begrof sig genast åter i sin djupa molnbädd. För ett ögonblick saktade sig vinden kring Thornfield och dess omgifningar; men fjärran ifrån, öfver skog och vatten, tjöt den i vilda, jämrande klagotoner. Jag blef ängslig till mods och vände åter skyndsamt tillbaka.
