»Ja, fastän jag vidrör den, är den dock endast en dröm», sade jag och sköt tillbaka hans hand ifrån mitt ansigte. »Har ni slutat er måltid?»
»Ja, Jane.»
Jag ringde och lät duka af bordet. Då vi åter voro ensamma, rörde jag om elden och satte mig derefter på en pall vid min husbondes fötter.
»Det är nära midnatt», sade jag.
»Ja, men kom ihåg, Jane, att du lofvat att sitta uppe med mig natten före min bröllopsdag.»
»Det har jag gjort, och jag ämnar äfven hålla mitt löfte, åtminstone för en timme eller två: jag har ingen lust att gå till sängs ännu.»
»Äro alla dina saker i ordning?»
»Ja, allesammans.»
»Äfven jag», sade han, »har allt i ordning, och vi skola lemna Thornfield i morgon, en half timme sedan vi återkommit ur kyrkan.»
»Det är bra, sir.»
»Med hvilket besynnerligt leende du sade det der, Jane! Sådana röda fläckar du har på båda kinderna, och med hvilken besynnerlig glans dina ögon stråla! Mår du bra?»
»Det tror jag visst.»
»Tror! Hvad är på färde? Säg mig, hvad har du på hjertat?»
»Jag kan inte säga er det: inga ord kunna uttrycka hvad jag känner. Jag skulle önska, att denna stund räckte i evighet: hvem vet hvad den nästa kan bära i sitt sköte?»
»Det der är ju mjeltsjuka griller, Jane. Du är för mycket upprörd, eller också kommer det af överansträngning.»
»Känner ni er lugn och lycklig, sir?»
»Lugn? nej; men lycklig, outsägligt lycklig!»
Jag såg upp på honom för att på hans ansigte upptäcka något spår af den lycka han talat om. Det var varmt och strålande.
»Skänk mig ditt förtroende, Jane», sade han; »afbörda dig allt, som nedtynger din själ, och meddela mig dina bekymmer. Hvad fruktar du? — Tror du kanske att jag inte kommer att bli en god man?»
