märker jag, min älskade: nerver sådana som dina tåla inte vid några hårda stötar.»
»Felet låg inte hos mina nerver, sir, lita på det. Hvad jag såg var verkligt och tilldrog sig just så, som jag berättat för er.»
»Och dina föregående drömmar, voro väl de också verkliga? Är Thornfield en ruin? Är jag skild från dig genom oöfverstigliga hinder? Är jag väl sinnad att öfvergifva dig utan en tår — utan en kyss — utan ett ord?»
»Inte ännu.»
»Ämnar jag då göra det? Se! den dag, som oupplösligt skall förena oss, håller ju redan på att gry, och när vi en gång äro förenade, är det också slut med dessa hjernspöken: det vill jag lofva.»
»Hjernspöken, säger ni, sir! Jag skulle önska, att det så verkligen vore, och jag önskar det nu mer än någonsin, då äfven ni inte vet hur ni skall förklara detta fruktansvärda, hemlighetsfulla besök.»
»Och då jag inte kan förklara det, så måste det i verkligheten aldrig funnits till.»
»Detsamma sade jag för mig sjelf, då jag steg upp i morse och såg mig omkring, öfvertygad om att nu, vid full dager, finna allt i min lilla kammare uti orubbadt skick och att detta skulle inverka lugnande på mina upprörda sinnen; men då möttes mina ögon af en anblick, som fullkomligt vederlade mitt antagande: der — på mattan — låg slöjan, söndersliten i tvenne stycken.»
Jag såg mr Rochester blekna och rysa till. Plötsligt slog han sina armar omkring mig och utropade:
»Gud ske lof, att, om något ondt nalkades dig i går natt, det endast var slöjan som blef skadad. O, när jag tänker på hvad som kunnat hända!»
Han drog djupt efter andan och tryckte mig så hårdt intill sig, att jag nästan kände min andedrägt hämmad. Efter några minuters uppehåll fortfor han i en munter ton:
»Nu, Jane, skall jag förklara för dig alltsammans. Det var till hälften dröm, till hälften verklighet: en qvinna trädde in i ditt rum, det tror jag också, och denna qvinna var — måste ha varit — Grace Poole. Du har sjelf kallat henne en högst besynnerlig varelse, och af allt hvad du vet om henne har du skäl att kalla henne så: — hur
