nästan föreföll mig helt främmande. »Jane!» ropade nu en stämma, och jag skyndade mig genast ned. Mr Rochester mottog mig vid foten af trappan.
»Du lilla sölmakerska!» sade han; »jag brinner af otålighet, och du kan dröja så länge!»
Han förde mig derpå in i salen, betraktade mig noga från hufvud till fot och förklarade att jag var »fager som en lilja, och icke endast hans lifs stolthet, utan äfven hans ögons lust»; sade vidare att han skänkte mig tio minuter för att äta frukost, och ringde sedan på klockan. En af de nystadda betjenterne inträdde på denna kallelse.
»Har John fått vagnen färdig ännu?»
»Ja, sir.»
»Äro sakerna nedburna?»
»Ja, de hålla just nu på att bäras ned.»
»Du ska gå till kyrkan och se efter om mr Wood» (presten) »och notarien äro komna; men skynda dig tillbaka med svar.»
Kyrkan låg, som läsaren väl torde påminna sig, strax utanför grindarna; betjenten var derföre snart tillbaka.
»Mr Wood är i sakristian, sir, och håller på att sätta på sig mess-skjortan.»
»Nå, än vagnen då?»
»Hästarna hålla på att spännas för.»
»Ja, den behöfs inte förr än vi komma tillbaka ur kyrkan; men då måste den ögonblickligen vara i ordning: alla askar och kappsäckar på sin plats, och kusken på kuskbocken.»
»Ja, sir.»
»Jane, är du färdig?»
Jag steg upp. Det fanns inga brudtärnor, inga brudriddare och inga slägtingar att vänta på: det var endast mr Rochester och jag. Mrs Fairfax stod i förstugan, då vi gingo igenom den. Jag skulle gerna velat säga henne några ord; men min hand fasthölls som af ett skrufstäd: jag rycktes framåt med en hastighet som jag knappast kunde följa, och jag behöfde endast kasta en blick på mr Rochesters ansigte för att se att han icke på något vilkor skulle tillåta en minuts uppskof. Jag undrar just om någon annan brudgum någonsin sett ut så som han gjorde:
