så bestämd och så bistert beslutsam, eller som kastat sådana skarpa, blixtrande blickar.
Jag mins icke om dagen var vacker eller ful; då vi började vår vandring till kyrkan, såg jag hvarken himmel eller jord: mitt hjerta var i mina ögon, och dessa tycktes ha flyttat in i mr Rochesters person. Jag önskade nemligen framför allt annat att kunna upptäcka det osynliga ting, som han, under allt det vi gingo framåt, tycktes betrakta med en så vild och utmanande blick, samt att lära känna de tankar, mot hvilka han med så mycken ansträngning tycktes kämpa.
Han stannade vid kyrkgrindarna, då han märkte att jag nästan helt och hållet mistat andan.
»Du tycker väl att jag är grym i min kärlek?» sade han. »Stanna ett ögonblick och luta dig emot mig, Jane.»
Jag är i detta ögonblick ganska väl i stånd att erinra mig den tafla, som utbredde sig framför mig: den grå, åldriga kyrkan, med en kaja kretsande kring tornspetsen, och i bakgrunden en röd, flammande morgonhimmel. Jag erinrar mig äfven, ehuru temligen oredigt, några gröna grafkullar, och har icke heller glömt gestalterna af två främmande karlar, som vandrade emellan de låga kullarna och läste inskrifterna på de här och der spridda, mossbelupna grafstenarna. Jag fäste min uppmärksamhet vid dem, emedan de, då de fingo se oss, gingo omkring till andra sidan af kyrkan; och jag var öfvertygad om att de ämnade gå in genom en sidodörr och åhöra vigselceremonien. Mr Rochester såg dem icke, emedan han hade sina ögon oroligt fästa på mitt ansigte, från hvilket blodet i detta ögonblick hade flytt; åtminstone sluter jag det deraf, att jag kände min panna fuktig och mina kinder och läppar kalla. Då jag åter hemtade mig, hvilket jag snart gjorde, gick han sakta framför mig uppför gången till kyrkporten.
Vi trädde in i det tysta och enkla templet; presten väntade, klädd i sin hvita mess-skjorta, framför altaret, och vid hans sida stod notarien. Allt var tyst och stilla; endast två skuggor rörde sig i ett aflägset hörn. Jag hade gissat rätt: främlingarne hade smugit sig in före oss och stodo nu vid det Rochesterska grafkoret, med ryggarna vända mot oss, sysselsatta med att mellan gallerverket betrakta den gamla, af tiden fläckade marmorvården, der en
