huru blinda hade icke mina ögon varit! Huru svagt och obetänksamt mitt uppförande!
Mina ögon voro betäckta och tillslutna; jag tyckte att ett djupt mörker hvirflade omkring mig, och eftertanken kom öfver mig såsom en svart och brusande flod. Öfvergifven af alla, äfven af mig sjelf, slapp och maktlös, föreföll det mig som om jag låge i den uttorkade bädden af en stor flod; jag hörde på afstånd huru skogsbäckarna började att brusa och huru de samlade sig i sin gamla strömfåra; men jag kände ingen håg att resa mig upp, ingen styrka att fly. Jag låg matt och flämtande, önskande endast att få dö. Blott en enda tanke lefde ännu inom mig — tanken på Gud. Jag uppsände en tyst bön; dessa ord sväfvade upp och ned genom min mörka själ, likt en sakta hviskning; men någon kraft att uttala dem egde jag icke:
»Vik icke ifrån mig, ty faran är nära, och ingen är som hjelper mig.»
Den var nära; och som jag i lyckans dagar icke hade uppsändt någon bön till himmelen för att afvända den — som jag icke ens hade hopknäppt mina händer, böjt mina knän eller rört mina läppar — kom också nu olyckan öfver mig: floden störtade öfver mig med ett häftigt brusande svall. Hela det fulla medvetandet af mitt förlorade lif, min krossade kärlek, mitt dränkta hopp, min förqväfda tro svallade våldsamt öfver mig i en enda mörk och hotande massa. Denna bittra stund kan icke med ord beskrifvas: jag kunde sannerligen säga med psalmisten: »Vattnet kom öfver min själ; jag sjönk ned i djup dy: jag kände intet fotfäste; jag sjönk i djupt vatten, böljorna slogo öfver mig.»
SJUNDE KAPITLET.
Inemot aftonen upplyfte jag mitt hufvud, och seende
mig omkring, märkte jag huru solen skyndade mot sin
nedgång i vester, och min första fråga var: »Hvad skall
jag göra?»
Men det svar mitt förstånd derpå gaf: »lemna Thornfield med ens!» var så plötsligt, så förfärligt, att jag
