»Säg det rent ut — spar mig inte.»
»Jag kan inte: jag är trött och sjuk. Gif mig litet vatten.»
Han ryste till, drog en tung suck och tog mig derpå i sina armar och bar mig utför trapporna. I början visste jag icke till hvilket rum han förde mig; allt var dunkelt och oredigt för mitt matta öga. Snart kände jag dock det upplifvande inflytandet af en flammande brasa; ty så sommar det än var, hade jag likväl på min kammare blifvit kall som is. Han förde ett vinglas till mina läppar; jag smakade derpå och kände mig upplifvad; derpå åt jag något, som han bjöd mig, och var snart åter jag sjelf. Jag befann mig i biblioteket — sittande i hans stol — och han satt bredvid mig.
»Om jag nu kunde få dö utan allt för stor smärta», tänkte jag, »så skulle det inte kosta mig så mycket att sönderslita mitt hjertas strängar, genom att lösrycka dem från mr Rochesters. Jag måste lemna honom, det är tydligt; men jag vill inte — jag kan inte göra det.»
»Hur mår du nu, Jane?»
»Mycket bättre, sir; jag är snart alldeles bra igen.»
»Smaka ännu en gång på det här vinet, Jane.»
Jag lydde honom; han satte derefter ned glaset på bordet, stälde sig sedan framför mig och betraktade mig uppmärksamt. Plötsligt vände han sig bort med ett doft, lidelsefullt jämmerrop, började häftigt gå fram och tillbaka i rummet, stannade derpå åter framför mig och böjde sig ned för att kyssa mig; men jag påminde honom om att alla smekningar nu voro förbjudna, vände bort mitt ansigte och sköt hans åt sidan.
»Hvad nu! — Hvad vill det säga?» utropade han häftigt. »Ah! Jag förstår! Du vill inte kyssa Bertha Masons man? Du anser att jag har en annan att sluta i mina armar, en annan att trycka till mitt hjerta?»
»I alla händelser har jag inte någon rätt eller något anspråk derpå.»
»Hvarföre det, Jane? — Men jag vill spara dig obehaget att svara — jag skall svara sjelf — det är derföre att jag redan har en maka, skulle du svara. — Gissar jag rätt?»
»Ja.»
