vådligt, men icke utan sin tjuskraft; en sådan ungefär, som indianen måste känna, då han i sin lätta kanot halkar utför det brusande vattenfallet. Jag fattade hans knutna hand, lossade de krampaktigt hopknutna fingrarna och sade till honom i smekande ton:
»Sitt ned; jag skall tala med er så länge ni behagar och höra allt hvad ni har att säga, antingen det är förståndigt eller oförståndigt.»
Han satte sig ned; men jag lät honom icke genast få tala. Jag hade en lång stund kämpat med mina tårar och ansträngt mig mycket för att hålla dem tillbaka, emedan jag visste att han icke skulle tycka om att se mig gråta. Nu deremot ansåg jag det nyttigt att låta dem flyta så fritt och så ymnigt de behagade. Om denna tåreflod gjorde honom ledsen, så var det så mycket bättre. Jag öfverlemnade mig derföre åt mina känslor och gret af hjertans grund.
Snart hörde jag honom i bevekande ton bedja mig att åter blifva lugn. Jag sade att jag icke kunde det, så länge han var så der häftig.
»Men jag är inte ond, Jane: jag älskar dig endast för mycket, och du hade stålsatt ditt lilla bleka ansigte med en så kall och beslutsam min, att jag icke var i stånd att uthärda det. Tyst nu, och aftorka dina tårar.»
Den veka tonen i hans röst förrådde att han var kufvad; derföre blef äfven jag i min tur lugn. Han gjorde nu ett försök att luta sitt hufvud mot min axel; men jag ville icke tillåta det. Derpå ville han draga mig intill sig; jag tillät icke heller detta.
»Jane! Jane!» sade han i en ton af så bitter smärta, att den trängde genom hvarenda nerv i min kropp; »du älskar mig då inte? Det var då endast min samhällsställning och rangen af min maka, som du ansåg af något värde? Nu, då du anser att jag inte kan bli din make, ryggar du tillbaka från mitt vidrörande, som om jag vore ett vildt djur.»
Dessa ord sårade mig; men hvad kunde väl jag säga eller göra? Jag borde säkert icke ha sagt eller gjort någonting; men det smärtade mig så djupt att på detta sätt sära hans känslor, att jag icke kunde afhålla mig ifrån att gjuta någon balsam i hans sår.
