Sida:Jane Eyre (sv).djvu/396

122

jane eyre.

»I samma ögonblick som jag lade min hand på den späda axeln, föreföll det mig som om en ny, frisk och lefvande känsla genomströmmat hela min kropp. Det var väl att jag redan hade fått veta att den lilla elfvan skulle återvända till mig — att hon hörde till mitt hus der borta — annars skulle jag icke utan verklig saknad kunnat se henne aflägsna sig och försvinna bakom den mörka häcken. Jag hörde då du kom hem om aftonen, Jane, ehuru du säkert inte anade att jag tänte på dig eller väntade på dig. Följande dagen gaf jag akt på dig — sjelf osedd — under en half timmes tid, medan du lekte med Adèle i korridoren. Jag kommer ihåg att det var en blåsig och snöig dag, så att ni inte kunde gå ut. Jag var i mitt rum, och dörren stod på glänt, så att jag ganska väl kunde både se och höra. Adèle tog visserligen din yttre uppmärksamhet i anspråk, men jag inbillade mig dock att dina tankar voro annorstädes; du var emellertid mycket tålig och fördragsam med henne, min lilla Jane, och talade med henne och roade henne en lång stund. Då hon slutligen lemnade dig, föll du genast i djupa drömmar: du började långsamt gå fram och tillbaka i korridoren. Alltemellanåt, då du gick förbi något fönster, kastade du en blick ut på den fallande snön, lyssnade till den suckande vinden och gick åter långsamt framåt och drömde. Jag förmodar att dessa vakna drömmar ej voro dystra; ty alltemellanåt glänste en munter stråle i ditt öga och spred sig en angenäm glädtighet öfver ditt ansigte, som icke vittnade om några sorgliga och svårmodiga grubblerier: din blick talade snarare om dessa ungdomens ljufva drömmar, då dess själ på glada vingar följer hoppets flygt uppåt till en idealisk himmel. Mrs Fairfax’ röst, då hon yttrade något till en af tjenstfolket nere i förstugan, väckte dig. Det var roligt att se huru du log åt och för dig sjelf. Det låg mycket i detta leende: det var mycket slugt och skälmaktigt och tycktes göra narr af din egen tankspriddhet. Det tycktes säga: ’Mina drömmar äro visserligen ganska angenäma, men jag måste dock komma ihåg att de inte heller äro annat än drömmar och sakna all verklighet. Jag ser visserligen i fantasien en rosig himmel och ett grönt, blomstrande paradis; men jag märker dock allt för väl, att i verkligheten en dyster trakt ligger framför mina ögon, och att mörka