oväder hvina omkring mig.’ Du sprang ned och bad mrs Fairfax om någon sysselsättning, och det var med en verklig känsla af ledsnad som jag såg dig aflägsna dig.
»Jag väntade otåligt på aftonens inbrott, då jag kunde låta kalla dig ned. Jag anade redan att din karakter var en ovanlig och för mig helt och hållet ny: jag önskade att undersöka den nogare och bättre lära känna den. Du inträdde i rummet med en blick och en min, som visserligen var något skygg, men dock talade om sjelftillit; du var enkelt och nätt klädd, ungefär som nu. Jag hade dig att tala, och fann inom kort att du var full af sällsamma motsatser. Hela ditt yttre vittnade om ordning och noggranhet; din min röjde en person, som af naturen var begåfvad med utmärkta företräden, men som var fullkomligt obekant med sällskapslifvet och inte så litet rädd att i ord eller handling begå något fel emot konvenansen. Då man tilltalade dig, lyfte du dock ett frimodigt, strålande öga mot den talande, och hvarje blick talade om skarpsinne och själskraft, och om man sökte bringa dig i trångmål genom frågor, visste du alltid reda dig genom träffande svar. Du tycktes mycket snart bli van vid mig — jag tror att du snart kände tillvaron af själssympati mellan dig och din bistra och buttra husbonde, Jane; ty det var förvånande att se huru snart du fann dig hemmastadd i mitt sällskap. Jag måtte brumma huru mycket som helst, så visade du dock hvarken öfverraskning, fruktan, ledsnad eller förtrytelse öfver min trumpenhet; du betraktade mig blott och log då och då med ett obeskrifligt hjertligt och angenämt, men dock på samma gång slugt och skarpsinnigt leende. Jag kände mig helt nöjd och tillfredsstäld med hvad jag såg och hörde, men var tillika i hög grad nyfiken att få erfara mera af din karakter. Emellertid höll jag dig en lång tid på afstånd genom min köld och sökte sällan ditt sällskap. Jag var en intellektuel epikuré och önskade så länge som möjligt förlänga njutningen af denna nya och pikanta bekantskap; jag hyste derjemte till en tid en farhåga, att den späda blomman snart skulle kunna förlora sin doft och sin ljufva friskhet, om man handterade henne för ofta. Jag visste inte då, att det inte var någon vanlig, lätt förgänglig blomma, utan snarare dess strålande afbild, skuren i en oförgänglig ädelsten. För öfrigt ville jag äfven se, om du
