ÅTTONDE KAPITLET.
Två dagar ha förflutit. Det är nu en vacker
sommarqväll; kusken har låtit mig stiga af vid ett ställe, som heter
Whitcross; han ville icke låta mig åka längre för de
pengar jag lemnat honom, och utom dem egde jag icke ett
öre. Vagnen har nu väl hunnit en mil härifrån; jag är
helt och hållet ensam. I detta ögonblick upptäcker jag,
att jag glömt taga mitt knyte ur vagnslådan, der jag lade
ned det för att ha det i säkert förvar; der ligger det nu,
oåtkomligt för mig: jag står här således alldeles utblottad.
Whitcross är ingen stad, icke ens ett bebygdt ställe; det är endast en stenpelare, upprest vid en korsväg och hvitlimmad, för att så mycket bättre falla i ögonen på afstånd och i mörkret. Fyra vägvisare peka, liksom armar, från stenpelarens spets, åt hvar sitt håll: till den stad som ligger närmast är det, enligt anvisningen, tio mil; till den längst bort är det öfver tjugu. Af de väl kända namnen på dessa städer finner jag i hvilken trakt jag nu är: det är ett nordligt grefskap inne i landet, så vidt jag kan se, dystert och ödsligt genom flacka hedar och brutet af bergåsar. Stora vildmarker ligga bakom mig och på båda sidor; höjder resa sig på afstånd. Befolkningen måste vara gles; jag ser inga vägfarande; åt alla fyra väderstrecken sträcka sig vägarna — hvita, breda och öde: de äro upptagna midt genom heden, och ljungen växer hög och frodig ända till vägkanten. Om också en resande tillfälligtvis skulle här färdas fram, önskar jag icke att möta hans ögon: han skulle undra hvad jag kan ha att göra här, dröjande vid vägstolpen och påtagligen redlös och utan mål. Det kunde hända att jag blefve ombedd att göra reda för mig, och jag kan icke gifva andra svar än sådana, som skulle låta otroliga och uppväcka misstankar. Intet band fäster mig vid samhället i detta ögonblick, ingen förhoppning drager mig till mina medmenniskor, ingen af alla dem, jag här kan möta, kan hysa en vänskaplig tanke eller en god önskan för mig. Jag eger ingen annan anhörig än allas vår moder, naturen; jag vill luta mig till hennes bröst och der söka hvila.
Jag begaf mig af rätt in i vildmarken och styrde min kosa mot en dalsänkning, som sträckte sig genom den bruna
