heden; jag vadade knädjupt genom den mörka ljungen; jag följde dalgångens krökningar, till dess jag vid en af dessa påträffade ett mossklädt stenblock: der satte jag mig ned. På ömse sidor hade jag de höga väggarna af dalgången. Mitt hufvud skyddades af klippan, och öfver denna var himmelen.
Det dröjde en stund innan jag, äfven på detta ställe, kunde känna mig trygg; jag hyste en obestämd fruktan att det kunde finnas vild boskap i trakten, eller att någon jägare eller tjufskytt skulle upptäcka mig. Om en vindstöt drog öfver heden, blickade jag mig ängsligt omkring, befarande att det var en tjur, som störtade fram; om en ljungpipare hvisslade, inbillade jag mig att det var en menniska. Men då jag fann mina farhågor ogrundade och kände mig lugnad genom den djupa tystnad som inträdde mot qvällen, fattade jag mod och förtröstan. Hittills hade jag icke gifvit mig tid att tänka öfver min ställning: jag hade endast lyssnat, spejat mig omkring och skrämt upp mig; nu först började jag resonnera med mig sjelf.
Hvad skulle jag taga mig för? Hvart skulle jag taga vägen? De sorgligaste frågor i verlden, då jag icke hade något att göra och ingenstädes att gå; då jag med mina trötta, darrande lemmar måste tillryggalägga långa vägar, innan jag kunde uppnå en menniskoboning; då jag måste anlita en motvillig hjelp för att få tak öfver hufvudet, och då jag dessutom måste besvära menniskor, troligen ogynsamt stämda mot mig, och nästan med säkerhet kunde räkna på att mer än en gång blifva tillbakastött, innan någon trodde min berättelse eller hjelpte mig i min nöd!
Jag lade mig ned på ljungen; den var torr och ännu varm efter sommardagens hetta. Jag såg upp mot himmelen: en vänlig stjerna blinkade rätt äfver ravinens öppning. Daggen föll, men den kändes icke obehaglig; luften var så stilla att icke ett strå rörde sig. Naturen tycktes gynsamt stämd mot mig; jag trodde att hon älskade mig — den förskjutna, och då jag från menniskor endast kunde vänta misstroende, snäsor och förolämpningar, slöt jag mig med barnslig ömhet till hennes sköte. I natt åtminstone — tänkte jag — skall jag blifva hennes gäst, liksom jag är hennes barn: min moder skall hysa mig utan att taga
