»Huru skall du alltid kunna bibehålla god helsa? Barn, mycket yngre än du, dö dagligen. Jag begrafde för ett par dagar sedan en liten flicka, som bara var fem år gammal — ett litet snällt barn, hvars själ nu är i himlen. Jag fruktar, att man inte kunde säga detsamma om dig, om du nu blefve hädankallad.»
Som jag ej var i stånd att befria honom från denna fruktan, sänkte jag blott mina blickar ned på hans stora fötter, som hvilade på mattan, och suckade. Jag önskade mig långt derifrån.
»Jag hoppas att denna suck kom från hjertat och att du ångrar all den sorg och bedröfvelse, som du förorsakat din förträffliga välgörarinna.»
»Välgörarinna!» sade jag för mig sjelf. »Alla kalla de mrs Reed för min välgörarinna; om så är, är en välgörarinna ett förhatligt ting.»
»Läser du dina böner om morgnar och qvällar?» fortfor min inqvisitor.
»Ja, det gör jag.»
»Läser du din bibel också?
»Ja, ibland.»
»Gör du det gerna? Tycker du om den?»
»Ja, Uppenbarelseboken och Daniel och Första Mose Bok och Samuel och ett stycke af Andra Mose Bok och somliga stycken af Konungaböckerna och Job och Jonas.»
»Och psalmerna då? Dem förmodar jag, att du mycket tyeker om.»
»Nej, det gör jag inte.»
»Inte. Åh, det är fasligt! Jag har en liten gosse, mycket yngre än du, som kan sex af Davids psalmer utantill. Och när man frågar honom, hvilketdera han hellre vill ha, antingen en pepparkaka att äta, eller en vers af psalmerna att lära sig, så svarar han: ’Ack, en vers af psalmerna! Englarna sjunga psalmer, och jag vill bli en liten engel här nere.’ Och då får han två pepparkakor som belöning för sin barnsliga fromhet.»
»Men psalmerna äro inte roliga,» anmärkte jag.
»Detta bevisar, att du har ett elakt hjerta. Bed till Gud, att han förändrar det, att han gifver dig ett nytt och rent, att han tager ifrån dig ditt stenhjerta och gifver dig ett af kött och blod.»
