»Det finnes här två eller tre: fullt så många, som här kunna få arbete.»
Jag var nu drifven till det yttersta. Nöden stod handgripligt för mig. Jag hade inga resurser, ingen vän, icke ett öre. Någonting måste jag göra. Jag måste skaffa mig arbete någonstädes — men hvarest?
»Finnes det någonstädes i grannskapet ett ställe, der man behöfver en tjenarinna?»
»Det vet jag inte.»
»Hvilken är den förnämsta näringsgren här på stället, som sysselsätter de flesta händer?»
»En del äro åkerbrukare, och många äro anstälda vid mr Olivers nålfabrik och vid gjuteriet.»
»Kunna qvinnor få anställning hos mr Oliver?»
»Nej, endast karlar.»
»Hvad göra då qvinnorna?»
»Det vet jag inte. En får göra det, och en annan det. Fattigt folk får ta sig fram så godt de kunna.»
Hon tycktes trött vid mina frågor och jag kunde ej undra derpå. Ett par af hennes grannar kommo in; min sittplats tycktes behöflig för andra. Jag reste mig upp och tog afsked.
Jag gick gatan framåt, under det jag betraktade husen på båda sidor: ingenstädes kunde jag finna någon anledning eller förevändning att stiga in. Jag ströfvade omkring i byn, aflägsnade mig från den ett stycke och vände åter tillbaka, under loppet af en timmes tid eller mera. Mycket uttröttad och plågad af den gnagande hungern, vek jag af in på en smal väg och satte mig ned i skyddet af en bäck. Men jag hade ingen ro i min själ: efter några minuter reste jag mig åter upp för att söka hjelp eller åtminstone råd. Vid slutet af vägen stod ett litet vackert hus, med en nätt trädgård, full af blommande växter, framför detsamma. Jag stannade der. Jag hade intet skäl att närma mig den hvitmålade porten och att fatta den blanka portklappen, ej heller fanns det någon anledning för husets invånare att intressera sig för mig, men jag kunde ej låta bli att gå fram och klappa på. Ett ungt, välklädt fruntimmer med godt utseende öppnade dörren. Med halfqväfd, darrande stämma — kännetecknet på ett hopplöst
