Mot skymningen satte jag mig ned att hvila på en smal väg, som jag följt under ett par timmars tid.
»Det är nu slut med mina krafter,» sade jag för mig sjelf; »jag orkar inte gå stort längre. Skall jag äfven denna natt blifva husvill? Måste jag väl i detta hällregn ligga på den kalla och vattendränkta marken? Jag fruktar att jag måste det, ty hvem vill hysa mig? Detta blir likväl förfärligt, helst som jag är så matt, så frusen och så hungrig — så i alla afseenden olycklig och hopplös. Innan morgon bittida är det väl slut med mig. Hvarföre kan jag då inte försona mig med tanken på döden? Hvarföre kämpar jag för bevarandet af ett värdelöst lif? Derföre att jag tror att mr Rochester ännu lefver, och emedan en död af hunger och köld är något som den kroppsliga naturen ej kan förlika sig med. O, du Fader i himmelen! stöd mig, led mig och hjelp mig!»
Mina slöa blickar sväfvade öfver det töckenhöljda, ödsliga landskapet. Jag märkte att jag aflägsnat mig långt från bebygda trakter. Nästan hvarje spår af odling var försvunnet. Jag hade på småvägar närmat mig en hedsträckning. Endast några plöjen, hvilka syntes nästan lika ofruktbara som ljungmarken, hvilken de nyligen tillhört, skilde mig från en kulle, som låg framför mig.
»Hellre vill jag dö der uppe,» tänkte jag, »än här på vägen, der menniskor färdas. Det är bättre att korpar och kråkor slita köttet af mina ben, än att de skola inneslutas i en fattigkista och multna i en fattiggraf.»
Jag sträfvade uppför höjden. Det återstod nu blott att finna en håla, der jag kunde lägga mig ned, dold för menniskors blickar; men någon sådan kunde jag ej upptäcka: den nedanför liggande marken var jemn. Der fanns ingen annan omvexling än i kolorit; denna var grön, der det växte starr och mossa; brun åter, der marken var torrare och endast bar ljung. Mörkt som det var, kunde jag dock se denna olikhet, men endast såsom en olikhet i dagrar och skuggor, ty färgen hade försvunnit med dagsljuset.
Mina blickar ströfvade fortfarande än öfver den gråa kullen och än öfver heden och funno ingen tröst i den ödsliga anblicken, då plötsligt långt bort, mellan kärr och kullar, ett ljussken framglänste. »Det är en lyktgubbe,»
