Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147
jane eyre.

»Fins det något land, der di talar så der?» frågade den gamla qvinnan, i det hon såg upp från sitt arbete.

»Ja, Hanna — och det landet, der man talar så, är ett mycket större land än vårt.»

»Tror nog det, men jag begriper inte, hur di kan förstå hvarann, och om någondera af er kom dit, skulle ni då förstå hvad di sa’?»

»Till en del skulle vi väl det, men inte helt och hållet ty vi äro inte så snälla, som du tror, Hanna. Vi kunna inte tala tyska, och vi kunna inte ens läsa det utan tillhjelp af ordboken.»

»Nå, men hvad kan ni ha för nytta af det?»

»Vi ämna framdeles undervisa deri, och då skola vi få mera pengar än vi nu ha.»

»Det kan så vara, men låt nu bli att läsa mera, ni ha arbetat nog för i qväll.»

»Du kan ha rätt häri: åtminstone är jag trött; är du trött, Mary?»

»Obeskrifligt; det är, när all kommer omkring, ett hårdt arbete att lära sig ett främmande språk, utan någon annan lärare än en ordbok.»

»Det är det visst, i synnerhet ett sådant språk som det konstiga, men herrliga tyska. Jag undrar när S:t John skall komma hem?»

»Åh, det kan inte dröja länge, klockan är nu tio» (hon såg på ett litet guldur, fäst vid hennes skärp). »Hör, hur det hällregnar ute! Hanna var god och titta efter brasan i förmaket.»

Gumman reste sig och öppnade en dörr, och jag hörde henne laga om elden i ett annat rum, hvarefter hon strax kom tillbaka.

»Ack, barn,» sade hon, »det riktigt kostar på att gå der nu; der ser så tomt ut nu, med länstolen tom och undanskjuten i ett hörn.»

Hon torkade sina ögon med förklädet: de båda flickorna, förut allvarliga, sågo nu sorgsna ut.

»Men han har det bättre nu, der han är,» fortfor Hanna, »det är inte rätt att önska honom hit tillbaks. Och dertill kan ingen få en lättare död än han fick.»

»Talade han aldrig om oss på sitt sista?» frågade den ena systern.