Mitt olycksmått var nu fullrågadt. En känsla af namnlöst lidande, en vånda af djupaste förtviflan genomfor mitt innersta. Det var alldeles slut med mina krafter: jag kunde ej röra mig ur stället. Jag sjönk ned på den våta trappan, jag snyftade högt, jag vred mina händer och gret blodiga tårar. Den var då för handen, den sista förfärliga timmen med alla dess fasor! Och jag stod ensam, bortstött af mitt eget slägte! Icke blott hoppets ankar, utan äfven ståndaktighetens stöd var borta — åtminstone för ett ögonblick: men jag sökte att genast återvinna det senare.
»Jag kan inte mera än dö,» sade jag, »och jag tror på Herren Gud. Jag vill söka att ödmjukt foga mig efter hans vilja.»
Dessa ord tänkte jag icke blott, utan uttalade dem äfven, och i det jag med all makt sökte att öfvervinna mig sjelf, ville jag äfven kämpa för att behålla segern, så länge mitt arma hjerta ännu slog.
»Alla menniskor måste dö,» ljöd en stämma helt nära mig, »men alla äro icke dömda till en tidig och långsam dödskamp, såsom fallet skulle vara med er, om ni här omkomme af hunger.»
»Hvem eller hvad är det som talar?» frågade jag, häpen öfver de oförväntade orden. En gestalt var nära mig, men hvad för en gestalt — det kunde jag i den kolmörka natten och med mina försvagade ögon icke urskilja.
Jag behöfde dock ej länge vara i ovisshet. Strax bredvid mig bultade en person med starka slag på dörren.
»Är det ni, mr S:t John,» frågade Hanna.
»Ja, ja! — Öppna fort!»
»Ack, hvad ni måtte vara våt och frusen, en sådan förfärlig natt som det nu är. Kom in nu; edra systrar äro oroliga för er skull, och jag tror att det finns misstänkta personer i grannskapet. Här var nyss en tiggerska — och, min själ, hon är inte borta än! — hon ligger der. Laga er upp, om ni har någon skam i er! Ge er af, säger jag!»
»Håll, Hanna! Jag har ett ord att säga till denna qvinna. Du har gjort din pligt i att utestänga henne; min pligt blir att släppa in henne. Jag har hört hela ert samtal och måste bekänna att detta är ett eget fall, som
