namn är Jane Elliot.» För att förekomma hvarje upptäckt hade jag redan förut beslutit att antaga ett annat namn.
»Hvar är ert hem? Hvar har ni edra anhöriga?»
Jag svarade icke.
»Säg oss namnet på någon af edra bekanta!»
Jag gjorde en vägrande rörelse med hufvudet.
»Hvilka upplysningar kan ni lemna om er person?»
Nu, då jag en gång trädt öfver tröskeln till denna boning och skådade dess innevånare ansigte mot ansigte, kände jag att jag ej längre var ensam, kringirrande och förskjuten af hela verlden. Jag tog mod till mig att lägga bort min tiggareskepnad och att i stället återtaga mitt naturliga sätt att vara. Då mr S:t John äskade en redogörelse, som jag för närvarande var för svag att afgifva, yttrade jag derföre efter några ögonblicks besinning:
I afton kan jag inte lemna er några upplysningar.»
»Men hvad vill ni då att vi skola göra för er?
»Ingenting», svarade jag. Jag var för matt att svara utförligt.
Diana tog ordet. »Är det er mening», frågade hon, »att vi nu gifvit er den hjelp ni behöfver, och att vi nu kunna hänvisa er till heden och den regniga natten?»
Jag fäste mina blickar på henne. Hon hade ett märkvärdigt ansigte, vittnande både om själskraft och godhet. Jag ansåg mig derföre ej hafva något att frukta, och besvarande hennes medlidsamma blick med ett tacksamt leende genmälde jag: »Jag öfverlåter mitt öde i edra händer. Vore jag en vilsekommen hund, så vet jag att ni inte skulle köra bort mig en sådan natt som denna, och således har jag ännu mindre att befara. Gör med mig som er lyster, men bespara mig alla längre förklaringar. Mitt bröst är besväradt, och jag känner ett slags kramp, när jag talar.»
Alla tre betraktade mig tigande. Slutligen yttrade S:t John: »Hanna, låt henne sitta här och genera henne inte med några frågor, samt gif henne om tio minuter det som är qvar af mjölken och brödet. Mary, Diana, kommen med mig in i salen, så få vi talas vid.»
De aflägsnade sig. Efter en kort stund återkom den ena systern, men hvilkendera kunde jag ej få klart för mig. Ett slags behaglig dvala kom öfver mig der jag satt vid den vederqvickande brasan. Med låg röst gaf hon