»Det har han visst det; gamla mr Rivers har bott här, och hans far och hans farfar och hans farfarsfar, alla ha di bott här.»
»Således heter då den närvarande herrn på stället mr S:t John Rivers?»
»Just så, ja; S:t John är liksom hans kristningsnamn.»
»Och hans systrar heta Diana och Mary Rivers?»
»Ja.»
»Deras far är ju död?»
»Han dog för tre veckor sen af slag.»
»Är deras mor i lifvet?»
»Frun är död för många år sen.»
»Har ni varit här i huset länge?»
»I tretti år: jag har ammat dem alla tre.»
»Det bevisar att ni varit en trogen och rättskaffens tjenare. Detta beröm vill jag öppet ge er, fastän ni haft den ohöfligheten att kalla mig tiggare.»
Återigen såg hon förvånad på mig. »Jag är nu öfvertygad om att jag helt och hållet misstagit mig på er person; men här stryker så mycket slödder ikring, så ni får ursäkta mig.»
»Men kom i håg», fortfor jag med någon skärpa i rösten, »att ni ville visa bort mig härifrån en natt, då ni inte ens skulle velat köra ut en hund.»
»Ja, det var kanske nog strängt: men hvad ska en göra? Jag tänker mera på flickorna än på mig sjelf. Stackars barn! Di har ingen, som ser om dem, mer än jag, och då får jag väl lof att se något barsk ut.»
Vi tego båda några minuter.
Hanna återtog samtalet. »Ni tänker väl inte allt för illa om mig för det?»
»Jag har skäl att vara ledsen på er, och jag vill säga er hvarföre. Inte så mycket derföre att ni vägrade att lemna mig tak öfver hufvudet och ansåg mig för en dålig menniska, utan derföre att ni just nu nyss gjorde mig det till en förebråelse, att jag hvarken egde hem eller ’flisor’. Många af de ädlaste menniskor, som någonsin lefvat, ha varit lika behöfvande som jag, och om ni är en sann kristen, borde ni inte betrakta fattigdomen som ett brott.»
»Nej, det har ni allt rätt i», svarade hon, »och mr
