hon mig att stiga upp och följa henne in i det inre rummet.
»Sitt här», sade hon, i det hon satte mig ned i soffan, »under det vi taga af oss öfverplaggen och få théet färdigt; ty så ofta vi äro i vårt lilla hem här på heden, taga vi oss friheten att sjelfva tillaga våra måltider, när lusten kommer på oss, eller när Hanna håller på att baka, brygga, tvätta eller stryka.»
Hon gick nu ut och lemnade mig ensam med mr S:t John, som satt midt emot mig med en bok i handen. Jag granskade först rummet och sedan den unga mannen.
Salen var icke särdeles stor och helt enkelt möblerad, och dock tog den sig väl ut, emedan allt var snyggt och vittnade om god smak. De gammaldags länstolarna hade en glänsande polityr, och skifvan på valnötbordet såg ut som spegelglas. Några gamla porträtt af män och qvinnor från forna dagar prydde de tapetserade väggarna; ett skåp med glasdörrar innehöll en liten boksamling och en åldrig servis af kinesiskt porslin. Det fanns inga öfverflödiga prydnader i rummet och inga moderna saker, med undantag af ett par sykorgar och ett syskrin af rosenträ, som stodo uppstälda på ett sidobord. Allting, mattan och gardinerna inbegripna, syntes ha varit länge begagnadt och på samma gång väl vårdadt. Mr S:t John, som satt der lika orörlig som något af porträtten på väggen, med ögonen fästa på boken och läpparna slutna, var lätt nog att studera. Om han varit en bildstod, i stället för en lefvande menniska, hade han icke varit lättare att studera. Han var ung, ungefär tjuguåtta eller trettio år, högväxt och smärt. Hans ansigte fängslade ovilkorligen uppmärksamheten: det hade en grekisk, fullkomligt klassisk profil, en rak näsa, en mun och en kind liknande antikens. Det var icke underligt, att han fäste sig vid oregelbundenheten i mina anletsdrag, då hans voro så harmoniska. Hans ögon voro stora och blå, med bruna ögonhår; hans panna, hvit som elfenben, öfverskuggades till en del af nedfallande lockar af ljusbrunt hår.
Denna skildring gifver onekligen föreställning om en mild och vek natur. Men sjelfva personen ingaf dock för ingen del en sådan känsla. Allt det milda och veka, ja, till och med det lugna och stilla saknades der helt och
