hållet. Så orörlig han der satt, var det likväl ett drag öfver ögonbryn, näsa och mun, som enligt min uppfattning tillkännagaf en natur, antingen full af oro eller sträng eller passionerad. Han hvarken yttrade ett ord till mig eller bevärdigade mig med en enda blick, innan hans systrar återkommo.
Diana, som var sysselsatt med att tillaga théet, och under förberedelserna härtill passerade rummet, bjöd mig en liten kaka, som Hanna gräddat för min räkning.
»Ät nu den här», sade hon; »ni måste vara mycket hungrig, emedan ni, efter hvad Hanna berättar, inte förtärt mera än litet soppa sedan frukosten.»
Jag mottog den gerna, ty jag hade frisk aptit. Mr Rivers tillslöt nu boken, steg upp och närmade sig bordet samt betraktade mig med sina märkvärdiga, blåa ögon. Det låg i denna uthållande blick en så obesvärad närgångenhet och en så tydlig afsigt att utgrunda mig, att jag blef öfvertygad att det icke var af försynthet utan med flit, som han icke förut betraktat främlingen.
»Ni är mycket hungrig», yttrade han.
»Ja, det är jag, sir.» Det är, och har alltid varit, mitt sätt att fåordigt besvara den ordkarge, och rakt på saken den rättframme.
»Det är en lycka, att ert dvallika tillstånd hindrat er från att äta under dessa tre dagar, ty det skulle ha varit mycket skadligt. Nu kan ni göra det, men ät bara inte omåttligt.»
»Jag hoppas att jag inte länge skall beböfva äta på er bekostnad, sir», var mitt på samma gång oartiga och otympliga svar.
»Naturligtvis», yttrade han helt lugnt, »ty då ni underrättat oss om edra anhörigas vistelseort, skola vi skrifva till dem att de få afhemta er här.»
»Det får jag rent ut säga er, att jag inte kan göra, ty jag är alldeles i saknad af hem och anhöriga.»
Alla tre syskonen betraktade mig med förvåning. Det låg i deras blickar ingen misstanke, utan mera nyfikenhet, framför allt i systrarnas. S:t Johns ögon, ehuru i bokstaflig mening mycket klara, voro det alls icke, om ordet tages bildligt. Han tycktes begagna dem snarare såsom verktyg för att utforska andras tankar, än såsom organer
