för att uppenbara hans egna, och denna förening af genomträngande skärpa och slutenhet måste naturligtvis snarare göra den person, med hvilken han talade, förlägen än dristig.
»Menar ni», frågade han, »att ni inte eger någon enda anförvandt eller vän?»
»Ja, det gör jag; intet band fäster mig vid någon lefvande varelse. Jag eger intet anspråk på att bli herbergerad i ett enda hus i hela England.»
»En ganska egen belägenhet vid er ålder!»
Nu riktade han sin blick på mina händer, hvilka lågo hopknäppta på bordet framför mig. Jag undrade hvad han menade dermed, men hans ord lemnade mig snart förklaring härpå.
»Har ni inte varit gift?»
Diana skrattade. »Det var en konstig fråga, S:t John», sade hon. »Vår gäst är ju inte mer än sjutton eller aderton år gammal.»
»Jag är nära nitton, men jag är inte gift.»
Jag kände en brännande rodnad i detta ögonblick stiga upp i mitt ansigte, ty bittra och qvalfulla minnen väcktes hos mig af S:t Johns fråga. Alla sågo de min förlägenhet och sinnesrörelse. Diana och Mary fäste sina blickar på allt annat än på mitt blodröda anlete, för att hjelpa mig ur mitt bryderi, men den kallare och obevekligare brodern betraktade mig fortfarande, till dess tårarna kommo mig i ögonen.
»Hvar uppehöll ni er sist?» frågade han vidare.
»Du är för närgången i dina frågor, S:t John», anmärkte Mary med låg röst, men han lutade sig fram öfver bordet och fordrade svar, genom det att han ånyo på mig fäste en forskande, oafvänd blick.
»Namnen på det ställe, der jag sist bott, och på de personer, med hvilka jag lefvat tillsammans, är min hemlighet», svarade jag helt kort.
»Hvilken ni, om ni så önskar, har rättighet att bevara, så väl för S:t John, som för hvarje annan frågande», anmärkte Diana.
»Men om jag ingenting känner om er person och edra lefnadsöden, så kan jag inte hjelpa er», yttrade han. »Och hjelp behöfver ni, eller hur?»
