»Det gör jag och söker den också, men det enda jag önskar, är att någon verklig menniskovän ville skaffa mig arbete, af det slag att jag kan förrätta det, och så att jag dermed kan försörja mig — vore det äfven aldrig så tarfligt.»
»Jag vet inte om jag är någon verklig menniskovän, men jag vill i alla fall, så mycket jag kan, hjelpa er i en så loflig föresats. Men först och främst får ni lof att säga mig hvad ni hittills sysselsatt er med, och hvad arbete ni har förmåga att förrätta.»
Nu hade jag druckit mitt thé och kände mig betydligt stärkt både till kropp och själ. Jag kände ny spänstighet i mina förslappade nerver och förmåga att bjuda denna stränga domare spetsen.
»Mr Rivers», yttrade jag, i det jag vände mig till honom och betraktade honom med lika fasta och obesvärade blickar, som han begagnade mot mig, »ni och edra systrar ha bevisat mig en stor tjenst — den största som den ena menniskan kan bevisa den andra — ty ni ha genom er ädla gästfrihet räddat mitt lif. Denna välgerning ger er oinskränkta anspråk på min tacksamhet, och till en viss grad äfven på mitt förtroende. Derföre skall jag för er omtala så mycket af min lefnadshistoria, som jag kan yppa, utan att störa min egen själsfrid och utan att äfventyra min egen och andras säkerhet.
»Min far tillhörde det andliga ståndet, men både han och min mor dogo, innan jag hade medvetande af min förlust. Såsom barn lefde jag på nåder hos en anhörig, och min uppfostran skedde i en välgörenhetsinrättning. Det ställe, der jag tillbragte sex år såsom pupill och två år såsom lärarinna, hette — jag kan gerna omtala det — Lowoods uppfostrings-institut för värnlösa barn i —shire: troligen har ni, mr Rivers, hört talas derom: den högvördige Rob. Brocklehurst är dess skattmästare.»
»Jag har hört talas om mr Brocklehurst och besökt institutet.»
»Det är nu nära ett år sedan jag lemnade Lowood och blef guvernant i ett enskildt hus. Jag fick en god plats och kände mig lycklig. Detta ställe blef jag nödsakad att lemna fyra dagar innan jag kom hit. Skälen för min bortflyttning hvarken kan eller bör jag nämna: det
