en enda gång lät han förmärka något tycke för landskapets torftiga behag och en känsla af tillgifvenhet för det anspråkslösa hemmet, men det låg mera vemod än njutning i den ton och de ord, i hvilka han uttryckte sig, och aldrig kunde jag märka att han egde det romantiska natursinne, som med förkärlek uppsöker och njuter af de tusende, om ock obetydliga, behagen hos den ort der man framlefvat sina ungdomsdagar.
Till följd af hans slutna väsende dröjde det länge innan jag kunde skåda in i djupet af hans själ. Första gången jag fick någon framställning om det som der lefde och rörde sig, var då jag hörde honom predika i Morton. Jag skulle önska att kunna återge denna predikan, men det står icke i min makt; jag är icke ens i stånd att fullt skildra det intryck den gjorde på mig.
Han började med lugn, och hvad det yttre föredraget angick, bibehöll han det ända till slutet; men man kunde ej undgå att märka, huruledes ett djupt, men strängt tygladt patos genomgick det hela och ingaf honom ord, som trängde genom märg och ben. Under fortgången tycktes det lågande nitet vara nära att öfverväldiga honom, men han förmådde ändock att beherska det. Talarens andliga öfverlägsenhet skakade hjertat och tvang själen till förundran, men kärlekens milda anda förnam man icke. Allt andades en sällsam skärpa och bitterhet samt en fullkomlig brist på hugsvalande mildhet: ofta förekommo stränga hänsyftningar på Kalvins läror om nådavalet och förkastelsen, och hvarje sådan hänsyftning ljöd såsom om den blifvit förkunnad genom domsbasunen. I stället för att känna mig upplyst, tröstad och förbättrad genom hans framställning, förnam jag, då han slutat, en obeskriflig känsla af nedslagenhet, ty det förekom åtminstone mig, att han vältalighet flödade ur en källa, grumlad af bedragen förväntan, otillfredsstälda önskningar och oroliga sträfvanden. Jag kände mig förvissad derom, att S:t John Rivers, så ren i sin lefnad och så samvetsgrann han än var, ändock icke funnit den frid i Gud som öfvergår allt förstånd: han hade lika litet funnit den, som jag — med min hemliga och pinande sorg öfver förlusten af min älskling och mitt paradis — hade gjort det, ty ehuru jag ej på länge talat om min sorg, qvalde den mig ändock oaflåtligt och obevekligt.
