armar. Han stod der med rynkade ögonbryn och betraktade mig med en allvarlig, nästan missnöjd blick. Jag bad honom stiga in.
»Jag har inte tid; jag skulle endast aflemna ett litet paket från mina systrar. Jag tror att det innehåller en färglåda, penslar och papper.»
Jag gick ned för att mottaga denna välkomna gåfva. Under det jag närmade mig, granskade han uppmärksamt mitt ansigte, i hvilket utan tvifvel spår af tårar voro synliga.
»Har ni funnit ert första dagsverke svårare än ni väntade?»
»Tvärtom! jag hoppas att jag snart nog skall taga mig rätt väl ut med mina lärjungar.»
»Men ni har kanske funnit er missbelåten med edra beqvämligheter — stugan och möblerna? Det är också, sanningen att säga, simpelt nog, men —»
Jag afbröt honom och svarade: »Stugan är snygg och väl ombonad; möblerna äro tillräckliga och beqvämliga, och den uppmärksamhet, för hvilken jag varit föremål, stämmer mig snarare till tacksamhet än till nedslagenhet. Jag är inte en sådan bortskämd menniska, som sörjer öfver frånvaron af soffor, förmaksmattor eller silfverserviser, och dessutom påminner jag mig allt för väl huru det var för fem veckor sedan, då jag inte egde det ringaste och derjemte var en husvill, kringvandrande tiggare, då jag nu i stället har förvärfvat mig sysselsättning, hem och vänner; och jag känner mig innerligt tacksam för Guds godhet, mina vänners ädelmod och mitt lyckliga öde. Jag har ingenting att beklaga mig öfver.»
»Nå, men förekommer inte ensamheten er tryckande? Den här lilla stugan är mörk och ödslig.»
»Ännu har jag inte ens haft tid att i ro tänka öfver min ställning, mycket mindre att vara missnöjd med min ensamhet.»
»Det är bra! jag hoppas att ni verkligen hyser de känslor ni uttalar, och härmed må vara huru som helst, så bör ert sunda förstånd lära er att det inte går an att lemna insteg åt vankelmodet. Jag känner ingenting om er ställning före vår bekantskap, men jag anser mig i alla fall böra ge er det rådet, att med fasthet motstå frestelsen att
