jemna pannan, så skönt kontrasterande mot kindens blommor, de friska, klara, retande läpparna, den glänsande raden af tändernas perlor, den lilla, gropiga hakan, de rika, yppiga lockarna — med ett ord, allt förenade sig till förverkligandet af en fulländad skönhet. Jag stod slagen af förvåning öfver den älskliga varelsen; jag beundrade henne af hela mitt hjerta. Naturen hade med förkärlek skapat henne och hade, glömsk af sin vanliga styfmoderlighet, utstyrt detta sitt älsklingsbarn med hela fullheten af sina håfvor.
Hvad tänkte väl S:t John Rivers om denna jordiska engel? Jag gjorde mig naturligtvis denna fråga, då jag såg honom vända sig till henne, och sökte att läsa svaret i hans ansigte. Han hade redan vändt sina blickar från henne och fäst dem på en grupp af styfmorsblommor, som växte vid grinden.
»En vacker afton, ehuru något långt liden, för att ni skulle vara ute allena», sade han, i det han med foten trampade de små skönheterna på marken.
»Åh, jag kom först i eftermiddag tillbaka från S—, och då pappa underrättade mig att ni öppnat skolan och att den nya lärarinnan kommit, kunde jag inte låta bli att efter théet bege mig af hit upp. Är det detta fruntimmer, som förestår skolan?» frågade hon, i det hon pekade på mig.
»Ja», svarade S:t John.
»Tror ni, att ni kommer att trifvas i Morton?» frågade hon mig med denna naivetet, som är så behaglig då den är naturlig.
»Jag hoppas att jag skall göra det; åtminstone har jag många anledningar att tro så.»
»Fann ni edra lärjungar så uppmärksamma, som ni hade skäl att fordra?»
»Det gjorde jag.»
»Hvad tycker ni om er bostad?»
»Ganska bra.»
»Nå, har jag möblerat den trefligt?»
»Ja, ganska trefligt.»
»Har jag i Alice Woods person gjort ett lyckligt val af uppasserska åt er?»
»Det har ni verkligen. Hon är läraktig och har godt
