Med en viss osäkerhet i rösten svarade han: »Miss Oliver, förmodar jag.»
»Ja, och hvem skulle det annars vara? Och nu, sir, vill jag, såsom belöning för er skarpsinniga gissning, lofva er en trogen kopia af detta porträtt, förutsatt att en sådan gåfva är välkommen. Ty i annat fall har jag inte lust att på ett sådant arbete öda tid och möda.»
Han fortfor att betrakta målningen. Ju längre han såg derpå, desto fastare höll han den qvar, desto mera syntes han fängslad deraf. »Det är bra likt!» mumlade han. »Ansigtshy, uttryck, ögats klarhet, allt är väl träffadt. Det småler.»
»Skulle det skänka er något nöje, att ha en dylik målning? Säg mig sanningen. Skulle det, i fall ni vore på Madagaskar, på Cap eller i Indien, vara er en vederqvickelse att ha denna bild i er ego, eller skulle anblicken deraf blott väcka smärtsamma minnen?»
Han såg nu förstulet på mig med en obeslutsam, osäker blick, hvarefter han ånyo betraktade porträttet.
»Att jag skulle tycka om att ha det, är säkert; huruvida åter det var klokt och förståndigt, är en annan fråga.»
Sedan jag fått visshet om att Rosamunda var honom bevågen, och att hennes far icke hade något mot partiet, hade jag — icke så öfverspänd i mina åsigter som S:t John — fått en särdeles lust för att tillvägabringa en förening emellan dem. Jag hyste den öfvertygelsen, att om han blefve egare till mr Olivers stora förmögenhet, skulle han med den uträtta lika mycket godt, som om han vedervågade sina kropps- och själskrafter i de osunda tropiska länderna. På grund af denna öfvertygelse yttrade jag:
»Så vidt jag kan förstå, vore det allra klokast och förståndigast, om ni, så godt först som sist, toge sjelfva originalet.»
Under tiden hade han slagit sig ned på en stol och lagt porträttet framför sig på bordet, och satt nu med hufvudet stödt mot händerna och betraktade det med ömma blickar. Han syntes hvarken ond eller ens förvånad öfver min närgångna förtrolighet. Jag märkte äfven, att då han sålunda frimodigt blifvit tillspord rörande ett ämne, som han ansett otillständigt att vidröra, detta gaf honom en njutning, en lättnad, som han icke väntat sig. Slutna karakterer
