var från mr Rochester, utan från ett fruntimmer, Alice Fairfax.»
Jag kände mig helt beklämd. Min värsta farhåga var således grundad. Mr Rochester hade efter all sannolikhet lemnat England och i blind förtviflan hastat till något af sina forna tillhåll på kontinenten. Hvilka lindringsmedel för sina lidanden, hvilken sysselsättning för sin passionerade själ hade han nu tillgripit? Jag dristade icke besvara denna fråga. O, du min älskade! Du som nästan varit min make och som jag så ofta kallat »min dyre Edvard!»
»Han måtte ha varit en dålig karl», anmärkte S:t John.
»Ni känner honom inte; ni är inte i stånd att bilda er ett omdöme öfver honom», utropade jag med värme.
»Får gå för det», svarade han helt lugnt, »och sanningen att säga är mitt hufvud uppfyldt af helt andra saker: jag måste afsluta min berättelse. Då ni inte velat fråga mig om guvernantens namn, så är det min skyldighet att meddela er det; och då det alltid är bäst i vigtiga saker att ha svart på hvitt rörande hufvudpunkterna, så har ni det här.»
Åter tog han upp sin plånbok, genomsökte den betänksamt och tog ur en af fickorna fram en smutsig pappersremsa, hvilken jag, till följd af färgfläckarna, genast igenkände vara den lapp han afrifvit af det ark, som betäckte porträttet. Han steg upp, höll den framför mina ögon, och jag läste der orden: »Jane Eyre», med min egen handstil skrifna, troligen i något ögonblick då jag icke tänkte på hvad jag gjorde.
»Briggs skref till mig rörande en Jane Eyre. Annonserna gälde en Jane Eyre, och ert namn var Jane Elliot. Jag bekänner att jag länge haft mina misstankar, men först i går afton förvandlades de till visshet. Ni erkänner väl nu ert rätta namn och afstår från det antagna?»
»Ja — ja — men hvar är mr Briggs? Han känner måhända mera om mr Rochester än ni gör.»
»Briggs är i London och jag betviflar att han har någon kännedom om mr Rochester, då det inte är för dennes skull som han är intresserad. Emellertid fäster ni er vid det underordnade och förgäter hufvudsaken. Ni frågar alls
