hvad namn den betydde. Men hvad följer deraf? Ni kan väl inte vara —»
Jag afbröt mig sjelf, emedan jag icke ville uttala en förmodan, som inom mig nu nästan öfvergick till visshet. Instinktlikt anade jag med ens huru sakerna stodo, innan S:t John yttrat ett ord derom, men som läsaren måhända icke eger samma gissningsförmåga, så måste jag här anföra hans förklaring.
»Min mor», sade han, »hette Eyre; hon hade två bröder; den ene, som var prest, gifte sig med miss Reed af Gateshead, den andre, John Eyre, esq., var som köpman bosatt i Funchal på Madeira. Han afled der i somras, hvarom mr Briggs, hans juridiska ombud, underrättat oss, äfvensom derom, att han lemnat hela sin förmögenhet åt sin brorsdotter. Oss åsidosatte han helt och hållet till följd af en oenighet med vår far, hvilken aldrig blifvit bilagd. För några veckor sedan skref mr Briggs ånyo, att han icke lyckats få reda på arftagerskan, och frågade om vi kände något om henne. Ett namn, tillfälligtvis skrifvet på en papperslapp, har satt mig i stånd att upptäcka henne. Ni känner resten.» För tredje gången gjorde han sig i ordning att gå, men jag hindrade honom ånyo.
»Låt mig få säga ett ord», utbrast jag, »men låt mig först hemta andan och öfverlägga ett ögonblick.» Under det jag tyst rådgjorde med mig sjelf, stod han framför mig, med hatten i hand och med ett temligen lugnt utseende.
»Er mor», började jag, »var ju min fars syster?»
»Ja.»
»Hon var således min faster?»
»Naturligtvis.»
»Min onkel John var ju också er onkel John? Ni och Diana och Mary äro hans systerbarn, liksom jag är hans brorsbarn?»
»Detta är obestridligt.»
»Alltså äro ni tre mina kusiner?»
»Ja, det äro vi.»
Jag betraktade honom. Jag tyckte mig ha funnit en bror, som jag med rätta kunde vara stolt öfver och som jag kunde älska, samt två systrar, hvilkas egenskaper voro sådana, att de tillvunnit sig min oinskränkta kärlek och högaktning, äfven då de voro helt främmande för mig.
