blott och bart en stor hop pengar, utan i stället ett kapital af fröjder och förhoppningar.
Jag vet icke huru jag såg ut, under det alla dessa föreställningar runno upp i min själ, men jag märkte att mr Rivers stälde en stol bakom mig och med mildt våld sökte förmå mig att sätta mig ned. Han förmanade mig äfven att vara lugn. Men jag brydde mig icke om hvad han sade, bortstötte hans hand och började ånyo spatsera af och an på golfvet.
»Skrif i morgon dag till Mary och Diana», sade jag, »och bed dem komma hem nu genast. Diana yttrade en gång, att om de hade tusen pund hvardera, så skulle de anse sig rika; få de nu femtusen pund hvardera, så räcker det så mycket bättre.»
»Säg mig, hvar ni har er vattenkarafin, så ska jag ge er ett glas», sade S:t John; »ni måste verkligen söka att lugna er.»
»Det behöfs alldeles inte! Säg mig i stället, hvad inflytande arfvet kan komma att ha på edra planer? Skall det väl förmå er att stanna hemma i England, gifta er med miss Oliver och lefva som en vanlig menniska?»
»Ni yrar: er tankegång är oredig. Jag har kommit för tvärt på er med den öfverraskande nyheten: ni förmår inte bära er lycka.»
»Mr Rivers! Ni uttömmer mitt tålamod. Jag har lika väl reda på mig, som ni, och det är ni sjelf som missförstår mig, eller snarare låtsar missförstå mig.»
»Vill ni förklara er litet tydligare, så skall jag kanske förstå er bättre.»
»Förklara mig? Hvad är det som behöfver förklaring? Ni kan inte undgå att finna, att tjugutusen pund, fördelade i lika lotter emellan tre qvinliga och en manlig arfvinge, efter deras gemensamma onkel, gör femtusen pund på hvardera. Hvad jag önskar är att ni skrifver till edra systrar och underrättar dem om den förmögenhet, som tillfallit dem.»
»Som tillfallit er, menar ni.»
»Jag har meddelat er min åsigt af saken, och jag ämnar ingalunda ändra den; ty jag är inte kapabel hvarken af djup egoism, skriande orättvisa eller svart otacksamhet. Dessutom har jag föresatt mig att ha ett hem och en slägt.
