»Än skolan då, miss Eyre? Ni slutar väl med den, kan jag tro?»
»Nej, jag fortsätter min verksamhet der, till dess ni skaffat mig en efterträdarinna.»
Han svarade mig med ett bifallsleende, räckte mig sin hand till afskedshelsning och aflägsnade sig.
Jag anser det icke löna mödan att i detalj redogöra för det arbete jag hade och de skäl jag måste använda, för att få arfsfrågan afgjord enligt min önskan. Stora voro de svårigheter jag mötte, men jag hade oåterkalleligen fattat mitt beslut; mina kusiner insågo att ingenting kunde förmå mig att afstå från min plan, hvars billighet de icke kunde undgå att erkänna — så mycket mindre, som de i min belägenhet skulle ha handlat på samma sätt, och derföre medgåfvo de till sist, att saken hänsköts till en kompromiss. Mr Oliver och en utmärkt jurist fingo detta förtroende-uppdrag, och båda hyllade min åsigt, så att jag vann mitt syfte. Ett dokument upprättades i enlighet med lagliga former, hvarigenom vi alla fyra, S:t John, Mary, Diana och jag delade arfvet, och hvar och en ändock fick nog för sin utkomst.
FJORTONDE KAPITLET.
Vi hade hunnit nära jul, innan arfsfrågan blifvit behörigen afgjord. Jag lemnade nu min plats såsom lärarinna i Morton och begagnade skilsmessans stund att ge mina lärjungar några gåfvor. En oväntad lycka öppnar såväl handen, som hjertat. Att något gifva, när vi sjelfva blifvit rikligen begåfvade, är blott att ge luft åt våra öfversvallande känslor. Redan länge hade jag med nöje märkt att mina skolbarn i allmänhet höllo af mig, och när vi skildes åt, erhöll jag bekräftelse härpå: deras rörelse var lika stark som liflig. Jag kände en ren glädje och en varm tacksamhet öfver att ega ett rum i dessa okonstlade varelsers hjertan; och jag lofvade dem, att jag icke skulle uraktlåta att besöka dem och en gång i veckan ge dem en lektion.
Mr Rivers anlände just då jag låtit mina lärjungar,