afgörande. Min bana är klar: jag tackar Gud derför.» Med dessa ord återtog han sitt arbete och vårt samtal slutades.
Sedan vår i början ystra glädje antagit en lugnare karakter och vi återgått till våra vanliga sysselsättningar och studier, var S:t John oftare hemma: han satt i samma rum som vi och qvardröjde stundom flera timmar. Under det Mary ritade, Diana genomgick en vetenskaplig encyklopedi, hvars studium hon till min förvåning och förskräckelse företagit sig, och jag bråkade med min tyska, studerade han ett underligt österländskt språk, hvars kännedom han ansåg nödvändigt för utförandet af sina framtida planer.
Då han, upptagen af detta arbete, satt i sin vanliga fönstersmyg, syntes han lugn och fördjupad i sina studier, utom att hans ögon då och då gjorde en utflykt från de konstiga bokstäfverna, för att med noggrann uppmärksamhet följa oss i våra sysselsättningar. Ertappades hans blick härvid, så var han genast tillbaka bland hans böcker, men litet emellan var den ånyo fäst på oss. Jag undrade hvad hans mening härmed kunde vara och icke mindre öfver den synbara belåtenhet han städse visade öfver en sak, som förekom mig temligen obetydlig, nemligen mina besök i Mortons skola. Ännu mindre kunde jag förklara, hvarföre han, när det var svårt väder och systrarna uppmanade mig att stanna hemma, städse gjorde gäck af deras bekymmer för min helsa och i stället uppmuntrade mig att fullgöra mitt förehafvande, utan att fråga efter storm eller snö.
»Jane är inte en sådan svag stackare», sade han, »som ni vilja göra henne till. Hon kan tåla vid bergsvindarna eller en regnskur eller några snöflingor, lika bra som någon af oss. Hennes kroppsbeskaffenhet är god och mera egnad att fördraga temperaturförändringar, än mångens, som har större krafter.»
Och sedan jag kommit hem rätt trött och väderbiten, vågade jag aldrig beklaga mig deröfver, emedan jag såg att detta endast bedröfvade honom. Mod och behjertenhet var hans lust: motsatsen var hans synnerliga plåga.
En dag hada jag dock tagit mig lof, emedan jag verkligen kände mig illamående. Mary och Diana hade gått i mitt ställe: jag satt och läste Schiller; S:t John grubblade med sina orientaliska kråkfötter. Under det jag höll på härmed, kom jag en gång att kasta mina blickar åt det
