»Jane! om sex veckor reser jag. Jag har redan köpt biljett på en Ostindiefarare, som afseglar den tjugonde juni.»
»Gud skall beskydda er: det är i hans värf ni drager åstad.»
»Ja», sade han, »och just detta är min stolthet och min fröjd. Jag tjenar en Herre, hvars makt ej kommer på skam. Det är ej under mensklig ledning, eller i enlighet med svaga menniskors föreskrifter jag skall utföra mitt värf: min lagstiftare, min Herre och Mästare är ingen annan än den Allsmäktige. Det förekommer mig underligt, att icke en och hvar har en brinnande håg att inskrifva sig bland hans stridsmän och att taga del i samma företag.»
»Det är inte alla, som ha edra krafter: det vore en dårskap af den svage att söka hålla jemna steg med den starke.»
»Jag hvarken tänker på eller talar om de svaga: det är endast till dem, hvilka ega kraft och kallelse till det stora värfvet, som jag talar.»
»Dessa äro en ringa hop och svåra att finna reda på.»
»Ni talar sant; men har man en gång funnit en af dem, så är det en pligt att väcka honom, att mana honom till arbetet, att visa honom hvilka hans gåfvor äro och hvartill de äro förlänade, att förkunna honom himmelens budskap och tillbjuda honom en plats i de utvaldas led.»
»Om någon verkligen är vuxen detta stora värf, skall då ej hans eget hjerta vara det första att säga honom det?»
Det föreföll mig, som om en mäktig förtrollning alltmera omhvärfde mig Jag darrade för att höra ett ord uttalas, som med ens skulle fästa inseglet på förtrollningen.
»Och hvad säger ert hjerta, Jane?» frågade S:t John.
»Mitt hjerta är stumt — mitt hjerta är stumt», svarade jag bäfvande.
»Då tillkommer det mig att tala i dess ställe», fortfor den djupa, obevekliga stämman. »Jane, följ mig till Ostindien, blif min hjelpare och medarbetare!»
Himmel och jord dansade omkring för mina ögon. Det föreföll mig, som om en stämma ljudit från himmelen, som om ett öfverjordiskt budskap hade talat: »Kom hitöfver och hjelp oss!»
