»O, S:t John», utbrast jag, »haf förbarmande med mig!»
Jag talade till en, som i uppfyllandet af hvad han ansåg för sin pligt hvarken kände medlidande eller ånger. Han fortfor:
»Gud och naturen hafva ämnat er, Jane, till en missionärs hustru. Ni har fått på er lott ej yttre, men inre företräden: ni är skapad för arbete, ej för kärlek. Ni skall och måste bli en missionärs hustru. Ni skall bli min, och jag utväljer er, ej af jordisk lusta, utan till min Herres och Mästares tjenst.»
»Jag duger ej dertill: jag känner ingen kallelse inom mig», svarade jag.
Han hade beräknat dessa inkast och blef ej förtörnad öfver dem. När jag såg upp på honom, der han stod med ryggen mot ett stenblock och armarna korslagda, såg jag att han var beredd på ett envist motstånd, och att han föresatt sig att vara lugn, i alla händelser besluten att gå segrande ur striden.
»Hör mig, Jane!» sade han. »Ödmjukhet är grundvalen för alla kristliga dygder, och det är rätt och tillbörligt att ni erkänner er oförmåga till det stora värfvet. Finnes det väl någon, som är detsamma vuxen? Nej; och om det ock finnes någon sådan, så har han säkert icke ansett sig värdig den höga kallelsen. Jag för min del är endast stoft och aska. Med Paulus erkänner jag, att jag är den förste bland syndare, men jag låter ej denna känsla af min egen ovärdighet nedtrycka mig. Jag känner den, som leder mina vägar: Han är lika nådig, som mäktig, och då han utvalt ett svagt redskap till ett stort arbete, skall han, i sin oändliga nåd, jemna min väg. Tänk såsom jag, Jane! Hoppas och tro, som jag! Stöd er mot den, som blifver beståndande. Han skall hjelpa er att bära bördan.»
»Jag har intet begrepp om en missionärs lif: jag har inte gjort några förberedelser dertill.»
»Se, så ringa jag än är, kan jag dock gifva er den hjelp ni behöfver: jag kan timme från timme föreskrifva ert arbete, stå vid er sida och stödja er. Men detta behöfves blott till en början: snart skall ni — ty jag känner er förmåga — växa till i krafter och ej mera behöfva min hjelp.»
