slutsats, att vi icke borde gifta oss med hvarandra. Jag sade honom det. »S:t John!» förklarade jag, »jag betraktar er som en bror och ni mig som en syster: låt oss förblifva dervid!»
»Det kunna vi inte, det kunna vi inte», svarade han med en viss skärpa i rösten, »det är ogörligt. Ni har yttrat att ni vill följa med mig till Ostindien, Jane; kom i håg att ni lofvat det.»
»Ja, men på vissa vilkor!»
»Må så vara; men mot hufvudsaken — resan till Hindostan och samverkandet med mig i mina framtida arbeten — har ni inte haft något att invända. Ni har så godt som redan lagt hand vid verket, och ni är inte så vankelmodig, att ni nu drager er tillbaka. Ni måste ha blott en sak för ögonen, nemligen huru det värf, ni åtagit er, bäst kan utföras. Ni har så många intressen, känslor, tankar och önskningar. Lösgör er från de öfriga, och egna alla edra sträfvanden och alla edra krafter blott åt en enda sak: att med all er förmåga verka det värf er Herre och Mästare uppdragit åt er. Men för att kunna det, måste ni ha en hjelpare; inte en bror, ty detta är ett svagt band, utan en make. Jag för min del vill inte ha med mig en syster, ty en sådan kan hvilken dag som helst tagas ifrån mig. Jag behöfver en hustru, emedan en sådan är den enda hjelparinna, öfver hvilken jag oinskränkt kan förfoga, och hvilken jag till lifvets slut kan behålla.»
Jag darrade, medan han talade: jag märkte huru hans välde öfver mig allt mera växte och snart skulle blifva obegränsadt.
»S:t John, sök er någon annan än mig — någon som bättre passar för er.»
»Ni menar: någon som passar för mina planer, ty ännu en gång förklarar jag, att det inte är qvinnan och hennes egenskaper jag afser — sådant vore sjelfviskt; nej, det är en medarbetarinna i min missionsverksamhet, som jag söker och som jag vill förena mig med.»
»Och jag vill åt missionären hembjuda alla mina krafter — det är dessa han behöfver — men inte min person. Denna är för öfrigt i hans ögon blott skalet till kärnan. Han kan inte ha något gagn deraf, derföre behåller jag det för egen del.»
