förtära några skedblad varm mjölk med bröd, som hon hade gjort i ordning åt mig, inlindade hon några skorpor i ett stycke papper och stoppade dem ned i min korg. Och sedan hon hjelpt mig på med kappa och hatt och svept en schal omkriug sig sjelf, lemnade hon och jag barnkammaren. Då vi gingo förbi mrs Reeds sängkammare, sade hon: Vill ni inte gå in och ta afsked af nådig frun?»
»Nej, Bessie; hon kom till min säng i går afton, när ni gått ner för att äta, och sade att jag inte behöfde störa hvarken henne eller mina kusiner, då jag skulle resa. Och hon sade att jag skulle komma ihåg, att hon alltid hade varit min bästa vän och följaktligen tala godt om henne och vara tacksam mot henne.»
»Hvad svarade ni då, miss?»
»Ingenting; jag drog täcket öfver hufvudet och vände mig från henne åt väggen.»
»Det var orätt gjordt, miss Jane.»
»Nej, jag gjorde alldeles rätt, Bessie. Din fru har aldrig varit min vän; hon har varit min fiende.»
»Åh, miss Jane! säg inte så!»
»Farväl, Gateshaed!» sade jag, då vi gingo genom förstugan och ut genom stora porten.
Månen hade gått ned, och det var alldeles mörkt. Bessie bar en lykta, hvars matta sken föll öfver sandgången, som var våt och slaskig af ett nyss inträffadt töväder. — Vintermorgonen var kall och fuktig, och mina tänder hackade af köld, då vi gingo ned åt landsvägen. Ett ljus lyste i portvaktarstugan, och när vi kommit dit, funno vi portvaktarens hustru sysselsatt med att göra upp eld. Min kappsäck, som qvällen förut blifvit ditburen, stod färdig och hopbunden vid dörren. Ännu fattades klockan några minuter i sex, och strax efter sedan detta timslag hade ljudit, förkunnade det aflägsna bullret af rullande hjul diligensens ankomst. Jag gick till dörren och såg dess lyktor hastigt nalkas i morgonens mörker.
»Skall hon fara ensam?» frågade portvaktarens hustru.
»Ja.»
»Och huru långt är det?»
»Femtio mil.»
»En sådan lång väg! Jag undrar på att mrs Reed inte är rädd att släppa henne ensam på en så lång resa.»
