värdighet; jag skyndade derföre efter honom. Han stod färdig att gå uppför trappan.
»God natt, S:t John!» yttrade jag.
»God natt, Jane», svarade han med afmätt röst.
»Räck mig er hand!» tillade jag.
Han gjorde det, men huru knapphändig och lös var icke denna handtryckning, om den så kan benämnas! Dagens händelser hade hos honom alstrat ett sådant missnöje med mig, att min hjertlighet icke kunde värma honom. Det blef ingen försoning af, han skänkte mig icke ett vänligt leende, icke ett godt ord, ehuru väl hans grundsatser bjödo honom att vara lugn och fördragsam.
Derföre, när jag frågade honom om han förlät mig, svarade han, att det icke var hans vana att lägga lidna oförrätter på sinnet, samt att han för öfrigt icke hade något att förlåta mig, då jag icke förolämpat honom.
Med dessa ord lemnade han mig. Jag hade hellre sett att han slagit mig till golfvet.
FEMTONDE KAPITLET.
S:t John reste icke till Cambridge den följande dagen,
såsom han sjelf sagt. Han uppsköt sin affärd en hel vecka,
och under tiden lät han mig känna tyngden af det straff,
som en ädel, men sträng, en samvetsgrann, men
skoningslös man kan pålägga den, som misshagat honom. Utan
att tillåta sig en enda fiendtlig handling och utan att
begagna ett enda sårande ord, förstod han dock att hvarje
ögonblick hos mig inprägla den öfvertygelsen, att det en
gång för alla var förbi med hans goda tanke om mig.
Jag vill alls icke påstå att S:t John hyste hämdkänslor, ovärdiga en kristen. Långt derifrån! Han skulle icke för något pris velat tillfoga mig den ringaste oförrätt. Både hans ursprungliga själsstämning och grundsatser höjde honom öfver låga hämdyttringar. Han hade tvifvelsutan förlåtit mig det yttrandet, att jag föraktade både honom och hans kärlek, men dessa ord hade bildat ett oöfverstigligt svalg oss emellan, och så länge han lefde skulle han aldrig
