glömma dem. Jag såg i hans blick, hörde på hans röst och märkte af allt, att det intryck dessa ord gjort på honom var outplånligt.
Han undvek icke att samtala med mig, och nu som förut kallade han mig till våra vanliga studier, men jag fruktar, att hans sämre menniska hade en njutning, som hans bättre jag icke kunde gilla, och den bestod deri, att han, oaktadt hans ord och beteende voro som vanligt, ändock med verklig konst förstod att beröfva dem det deltagande och det bifall, som förut fängslat och på sitt vis behagat mig. Han förekom mig numera icke såsom en vanlig menniska, utan som en marmorstaty; hans öga liknade en kall, klar, blå ädelsten, hans tunga en talmaskin och ingenting vidare.
Allt detta var för mig en tortyr — en förfinad, långsam pina. Den underhöll hos mig en tyst och tärande förbittring, en känsla af sorg och oro, som på en gång uppretade och nedslog mig. Jag kände att om jag vore denne mans hustru, så skulle han, så tadelfri och i många hänseenden utmärkt han än var, taga lifvet af mig, och det utan att utgjuta en droppe af mitt blod, och utan att på något vis fläcka sitt rena samvete. Detta kände jag i synnerhet då, när jag gjorde något försök att försona mig med honom. Det föreföll mig så svårt att icke stå på god fot med honom, att jag gjorde flerfaldiga bemödanden att återställa det forna vänliga förhållandet, men allt förgäfves: han erfor ingen smärta af detta vårt främmande förhållande, kände intet behof af försoning, och fastän mina tårar ofta fuktade den bok, i hvilken vi läste tillsammans, gjorde detta icke mera intryck på hans hjerta, än om detta varit af sten. Emellertid var han vänligare mot sina systrar än någonsin förr. Förmodligen befarade han, att blott och bart hans mot mig visade köld icke tillräckligt skulle röja huru främmande han blifvit för mig, och ville genom kontrasten ännu tydligare visa det: och jag är säker på att detta skedde icke af elakhet, utan af grundsats.
Aftonen innan han reste gick han ensam och spatserade i trädgården. Då jag fick se honom der, rann det mig så lifligt i sinnet, att denne man en gång hade räddat mitt lif, och att han var en nära slägting till mig; jag ville derföre ännu en gång göra ett försök att återvinna
