hans vänskap. Jag gick ut och närmade mig honom, der han stod lutad öfver trädgårdsgrinden, och ryckte genast fram med det, som låg mig om hjertat.
»S:t John! Jag känner mig så olycklig, emedan ni är ond på mig. Låt oss bli vänner!»
»Jag hoppas vi äro det», svarade han helt likgiltigt och fortfor att betrakta den uppstigande månen, på hvilken han redan förut hade sina blickar fästa.
»Nej, S:t John, vi äro inte vänner på samma sätt som förut; det vet ni ganska väl.»
»Månn’ tro det? Det vore illa. För min del önskar jag er allt godt och ingenting ondt.»
»Jag tror er, S:t John, emedan jag anser er ur stånd att vilja något ondt; men som jag är nära slägt med er, skulle jag önska någon varmare och innerligare känsla hos er, än den allmänna menniskokärlek ni visar en och hvar, äfven dem, som äro er helt främmande.»
»Det är naturligt, och er önskan har goda skäl för sig; men jag betraktar er inte som en främling.»
Dessa ord, som han uttalade i kall och afmätt ton, voro tillräckligt kränkande och afskräckande. Hade jag lyssnat till stolthetens och harmens ingifvelser, skulle jag genast gått min vag, men mitt hjertas röst var starkare än dessa känslor. Jag hyste djup högaktning för min kusins utmärkta egenskaper och högsinta grundsatser. Hans vänskap var för mig af högt värde, och förlusten af densamma smärtade mig djupt. Jag ville icke så snart afstå från försöken att återvinna den.
»Skola vi då skiljas på detta sätt, S:t John? Och när ni nu reser till Ostindien, vill ni väl då skiljas från mig utan ett enda vänligt ord?»
Han vände sig nu till mig och betraktade mig.
»När jag reser till Ostindien, Jane, skall jag väl då lemna er? Ni följer då således inte med mig dit?»
»Ni har ju sjelf sagt, att det inte går an, om jag inte gifter mig med er.»
»Ni vill då inte gifta er med mig, Jane; är detta ert bestämda beslut?»
Jag erfor nu huru mycken skräck en kall, imponerande natur kan inlägga i sin lugna, isande ton.
Förkänslan af hans vrede var som förkänslan af en
