fallande lavin: hans förtrytelse skulle utbryta såsom hafvet bryter sin isboja.
Icke desto mindre svarade jag:
»Nej, S:t John! jag vill inte gifta mig med er: jag står fast vid mitt beslut.»
Lavinen satte sig i rörelse och skred framåt, men ännu hade den icke kommit öfver mig.
»Ännu en gång frågar jag er, Jane, hvarföre ni vägrar?»
»Förut gjorde jag det, emedan ni inte älskade mig; nu gör jag det, emedan ni nära nog hatar mig. Om jag gifte mig med er, skulle ni taga lifvet af mig. Det är inte långt ifrån att ni gör det nu.»
Hans läppar och kinder bleknade — blefvo snöhvita.
»Skulle jag taga lifvet af er, Jane? Gör jag det nu? Edra ord äro sådana, att de inte borde komma öfver edra läppar. De äro osanna, opassande och anstå inte en qvinna. De vittna om en beklagansvärd sinnesstämning; de förtjena en allvarsam tillrättavisning och synas nästan oförlåtliga; men det är sagdt, att en menniska bör förlåta sina medmenniskor, vore det ock till den sjunde och sjuttionde gången.»
Det var då ändtligen öfverståndet, men på hvad sätt? Jag hade uppsökt honom, drifven af önskan att utplåna minnet af min förra förseelse, och nu hade jag i stället tillfogat honom, som aldrig glömde, en vida större förolämpning; så att säga inbränt den i hans hjerta.
»Nu kommer ni säkert att hata mig, S:t John», utbrast jag. »Det vore fåfängt att söka blidka er: jag ser det, jag har nu i er fått en dödsfiende.»
Dessa ord tillfogade honom ett nytt sår, så mycket smärtsammare, som de innehöllo en del sanning. Hans blodlösa läppar skälfde krampaktigt. Jag visste att det var en oblidkelig vrede jag väckt till lif, och denna tanke smärtade mig djupt.
»Ni missförstår mig alldeles», sade jag i det jag fattade hans hand; »jag har hvarken för afsigt att tillfoga er smärta eller förolämpning — långt derifrån.»
Han log med ett bittert leende och drog med en betecknande åtbörd sin hand ur min samt yttrade: »Och nu förmodar jag att ni äfven tar ert löfte tillbaka, Jane, och förklarar att ni inte vill resa till Ostindien?»
