»Jane», sade hon, »nu för tiden ser du ständigt så upprörd och blek ut. Det måste vara någonting på färde, som oroar dig. Säg mig hvad du och S:t John ha er emellan! Jag har nu medan du var i trädgården gifvit akt på dig, och det får du ursäkta, ty nu en tid har jag kommit på så underliga tankar. S:t John är en så egen menniska —»
Hon afbröt sig sjelf. Jag hade intet att säga; snart fortsatte hon:
»S:t John måste ha några särskilda afsigter rörande dig, ty han har nu så länge egnat dig en uppmärksamhet och ett deltagande, som han inte offrat på någon annan. Hvad är hans mening? Jag önskar att han vore kär i dig — kanske han är det, Jane?»
Jag lade hennes svala hand på min brännande panna och svarade: »Nej, Diana, inte det ringaste.»
»Hvarföre förföljer han dig då med sina blickar och söker att få vara ensam med dig? Både Mary och jag ha dragit den slutsats, att han vill ha dig till hustru.»
»Så är det också — han har anhållit om min hand.»
Diana klappade händerna. »Det är just det som vi tänkt och hoppats. Och du tar honom till din man, Jane, inte sant? Ack, då stannar han qvar i England.»
»Långt derifrån! Hans afsigt med frieriet var att skaffa sig en lämplig medarbetarinna i missionsgöromålen.»
»Huru? Vill han att du skall följa med honom till Ostindien? Åh, det är ju för befängdt. Du skulle inte kunna lefva der tre månader, det är jag säker om. Du reser väl inte med honom, Jane? Du har väl svarat nej?»
»Jag har afslagit hans anbud.»
»Och följaktligen väckt hans misshag, eller hur?» tillade hon.
»I hög grad, och Gud vet om han någonsin förlåter mig, fastän jag erbjöd mig att följa med honom som hans syster.»
»Det var en ren galenskap af dig, Jane, att göra ett sådant förslag. Tänk på hvad slags arbete, som skulle förestå dig — ett arbete af oupphörliga ansträngningar, och det i ett land, der ansträngningen tar lifvet af den starke, då du deremot är svag. S:t John — du känner honom — skulle fordra omöjligheter af dig, han skulle inte lemna dig någon hvila under dagens hetaste timmar, och jag har
