»Inom några timmar skall jag färdas samma väg som ni, min kära kusin», tänkte jag för mig sjelf: »äfven jag skall möta en diligens vid Whitcross. Äfven jag har en person att söka och träffa, innan jag reser härifrån för evigt.»
Det felades ännu tvenne timmar till frukostdags. Jag sysselsatte mig under tiden med att gå långsamt fram och tillbaka i mitt rum och grubbla öfver den uppenbarelse, som gifvit mina planer denna riktning. Jag återkallade i minnet den sällsamma, obeskrifliga inre känsla jag dervid erfarit; ty jag var ännu ganska väl i stånd att erinra mig den. Jag erinrade mig den röst jag hört, och frågade mig ännu en gång hvarifrån den kom, men lika förgäfves som förut: det föreföll mig som om jag hört den inom mig, icke i den yttre verlden. Jag frågade mig sjelf om det endast varit en villa — en sinnenas yrsel. Men jag kunde icke fatta eller tro det: det föreföll mig snarare som en ingifvelse från Himmelen. Mina känslor hade blifvit träffade af en stöt, liknande den jordbäfning som skakade Pauli fängelse: den hade öppnat dörrarna till själens cell och löst dess bojor — den hade väckt henne ur dess sömn, hvarur hon sprang upp, bäfvande, darrande och lyssnande; och derpå vibrerade trenne gånger ett rop genom hela min själ, utan att denna dock deraf hvarken kände sig skakad eller förskräckt, utan snarare jublade af fröjd öfver framgången af den ansträngning hon blifvit tillåten att göra, oberoende af den hindersamma kroppen.
»Inom några få dagar», sade jag, då jag slutade mina grubblerier, »skall jag veta något om honom, hvars röst förra aftonen tycktes kalla mig. Bref ha visat sig vara utan nytta; jag vill nu i stället försöka hvad en personlig undersökning är i stånd att uträtta.»
Vid frukosten underrättade jag Diana och Mary att jag ämnade företaga en resa och bli borta åtminstone fyra dagar.
»Ämnar du resa ensam, Jane?» frågade de.
»Ja; det är för att träffa eller skaffa mig underrättelser om en vän, för hvilken jag en tid bortåt känt mig orolig.»
De kunde ha svarat, såsom jag är öfvertygad att de tänkte, att de icke trott att jag egde någon vän utom dem,
