Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
255
jane eyre.

»Ni känner väl naturligtvis till Thornfield Hall?» kom jag mig slutligen för att fråga.

»Ja bevars, miss; jag har sjelf en gång bott der.»

»Jaså.» — Det måtte inte ha varit i min tid, tänkte jag för mig sjelf; ty jag känner dig inte.

»Jag var salig mr Rochesters taffeltäckare.»

Salig mr Rochester! Det slag, jag så länge sökt att undvika, träffade mig med sin fulla häftighet och styrka.

»Salig mr Rochester!» framstapplade jag. »Han är då död?»

»Jag menar den nuvarande egarens, mr Edvards, far», svarade värden.

Jag andades åter, och mitt blod, som nästan stelnat i mina ådror, började åter att flyta. Jag insåg nu af dessa ord att mr Edvard — min Edvard — åtminstone ännu lefde; och jag tyckte mig kunna med temligt lugn uthärda hvad jag vidare skulle få höra. Då han icke låg i sin graf, tyckte jag att jag kunde uthärda till och med att höra att han var i en annan verldsdel.

»Bor mr Rochester för närvarande på Thornfield Hall?» frågade jag, ehuru jag naturligtvis visste huru svaret skulle bli; men jag ville ännu undvika att göra en direkt fråga om hvar han verkligen befann sig.

»Nej bevars, miss — det gör han visst inte. Ingen bor der. Ni måtte vara en främling här på orten, efter som ni inte hört hvad som hände förliden höst. Thornfield Hall är helt och hållet en ruin: det brann ned ungefär vid skördetiden. Det var en förskräcklig olycka! En hisklig mängd med dyrbara saker brann opp, och det var knappast möjligt att rädda något af hela inredningen. Elden bröt ut midt i natten, och innan sprutorna från Millcote hunno fram, stod hela huset i full låga. Det var en ohygglig syn: jag såg den med mina egna ögon.»

»Midt i natten», sade jag för mig sjelf. »Ja, detta var af gammalt en olyckstimme på Thornfield Hall. — Nå, vet man hur elden kom upp?» frågade jag.

»Ja, man har sina gissningar. Ja, man är till och med temligen säker om hvem det var som vållade olyckan. Ni har kanske inte hört talas om», fortfor han, i det han drog sin stol närmare bordet och nedsänkte tonen, »att det var en qvinna — en — en vansinnig förvarad der i huset?»